Gloria & Gordon

Det här är en historia om livslång vänskap. Det är även en resa genom 1900-talets USA. Den handlar om Gordon Parks och Gloria Vanderbilt. Deras uppväxt kunde knappast vara mer olika. Gordons föräldrar var fattiga afroamerikanska lantarbetare. Gloria var en rik arvtagerska från en familj som var så nära kunglig en familj kunde komma i sekelskiftets USA. De träffades för första gången i april 1954. Gordon hade sedan några år tillbaka arbetat som fotograf och skribent på tidningen Life. Nu hade han fått i uppdrag att fotografera en rik och känd debutant på teaterscenen, Gloria Vanderbilt. Många år senare berättade Gloria om mötet: ”Först och främst var han fantastiskt snygg. Vi bara tittade in i varandras ögon, och sedan var vi vänner.” När hon ställde ut sin konst senare samma år så var Gordon på plats igen med sin Rolleiflex-kamera. Hon blev hans modell och motiv för bilder som publicerades i både Life och Vogue. De började träffas privat och skriva brev till varandra. Men låt mig börja historien från början.

Ute på Kansas vidsträckta slätter ligger den lilla staden Fort Scott. Fortet som gett namn åt staden byggdes tolv år innan Kansas öppnades upp för nybyggare i maj 1854. Det nya territoriet blev snabbt en del av den underjordiska järnvägen, ett nätverk för att slussa befriade och förrymda slavar till säkerhet i Nordstaterna och Kanada. Många afroamerikaner stannade i Kansas och började arbeta som jordbrukare och cowboys. Detta avspeglades även i Fort Scotts befolkning. När Gordon föddes, den 30 november 1912, var ungefär 10 % av stadens befolkning svarta. Namnet fick han efter Dr Gordon som räddade hans liv. Han betraktades som död vid sin födsel fram till dess att Dr Gordon sänkte ner hans kropp i iskallt vatten. Något som fick honom att vakna till liv. Hans far, Andrew Jackson Parks, arrenderade en bit land som han odlade majs, potatis och tomater på. Familjen var stor, tillsammans med sin fru Sarah fick han 15 barn. Gordon var yngst av dem.

Slaveriet avskaffades formellt i december 1865. Men Fort Scott, och USA i stort, var fortfarande ett segregerat samhälle där rasism och fördomar levde kvar. När Gordon började skolan hade Fort Scott stängt de afroamerikanska grundskolorna då de ansågs vara i allt för dåligt skick. En provisorisk skola användes tills en ny afroamerikansk grundskola kunde invigas 1923. Svarta förväntades inte söka sig till högre utbildningar eller mer kvalificerade yrken. Det gjorde Gordons lärarinna Miss McClintock klart för honom och de andra eleverna.
”Slösa inte bort era föräldrars pengar på college. Ni kommer ändå att sluta som dörrvakter och hembiträden”, var hennes något cyniska budskap till dem.
Senare har Gordon sagt att hon gav honom motivationen att bevisa att hon hade fel. Det var inte bara i skolan som Gordon märkte baksidan av att vara svart och fattig. När han var 11 år kastade tre vita pojkar ner honom i Marmaton River, en flod som skär genom stadens norra delar. De visste mycket väl att han inte kunde simma. Ifall avsikten var att döda eller skrämma honom är svårt att säga. Rasistiskt våld var inget ovanligt i Fort Scott. Fyra av Gordons barndomsvänner misshandlades till döds. Han valde att inte ta några risker. Dold under vattenytan lyckades han ta sig i land utan att bli sedd av dem. Fem år senare, 1928, förändrades hans liv dramatiskt. Hans mor dog och han skickades till sin äldre syster Maggie Lee i Minnesota. Det blev början på några riktigt svåra år. Systern levde i St Paul utanför Minneapolis. Hennes man var inte alls glad över den nya familjemedlemmen. Det dröjde inte länge innan han slängde ut Gordon. Mellan jobb som busspojke, dörrvakt och pianist på en bordell tvingades han leva på gatan.

Familjen Vanderbilts förmögenhet grundlades under 1800-talet av dess patriark, Cornelius Vanderbilt. På 1830-talet byggde han upp flera små framgångsrika ångbåtslinjer runt omkring New York. Under det följande decenniet började han köpa upp järnvägslinjer på den amerikanska östkusten. Några år senare började han sälja av sina små lokala ångbåtslinjer och satsa på oceangående ångfartyg istället. I början av 1850-talet, långt innan den första transamerikanska järnvägslinjen öppnade 1869 och Panamakanalen stod klar 1914, hade Cornelius byggt upp ett nätverk av ångbåtslinjer och diligenser genom Nicaragua för att på så sätt kunna skapa en värdefull transportled för människor från den amerikanska östkusten till västkusten. Dessa drevs av företaget Accessory Transit Company, ATC, som kontrollerades av Cornelius. ATC:s rutt blev det billigaste sättet att resa från New York till San Francisco och den lockade ca 2000 resenärer i månaden. Linjen blev så attraktiv och konkurrenskraftig att den amerikanske äventyraren och advokaten William Walker, som styrde över Nicaragua mellan 1856 och1857, började konspirera med Cornelius konkurrenter och lyckades ta kontroll över ATC. Vanderbilt kontrade med att stötta hans politiska motståndare både i Nicaragua och dess grannländer. Krig utbröt och trupper från Honduras, El Salvador och Guatemala invaderade landet. Vanderbilt gick segrande ur striden men gick med på att lägga ner sin verksamhet i Nicaragua i utbyte mot att hans konkurrenter betalade honom 40 000 dollar i månaden. Det motsvarar ungefär 14 miljoner dollar i månaden i dagens penningvärde. Dessa pengar fick Cornelius för att inte köra trafik över Nicaragua. Han kunde däremot fortsätta att utöka alla sina övriga verksamheter. Ett år senare hotade han sina konkurrenter att öppna linjen igen vilket ledde till att de nu tvingades att betala honom 56 000 dollar i månaden i stället, runt 20 miljoner dollar i dagens penningvärde. Cornelius var en av de första amerikanska industrialisterna som kallades för ”rövarbaron”. Han påstås ha sagt ”Varför bry sig om lagen? Har jag inte makt?” Även om det nu kanske inte är helt sant så speglar det familjens ställning i det amerikanska samhället under perioden 1850 – 1890.

Familjen Vanderbilt levde i flera palatsliknande byggnader på Manhattan och på Rhode Island. Cornelius son, William Henry Vanderbilt, räknades vid sin död 1885 som världens rikaste person. Hans barnbarnsbarn, Reginald Claypoole Vanderbilt, var Gloria Vanderbilts far. Hon föddes den 20 februari 1924 som enda barn till Reginald och hans andra hustru Gloria Morgan. I september året efter dog Reginald av skrumplever. Gloria fick ärva 2.5 miljoner dollar vilket motsvarar ungefär 32.5 miljoner dollar i dag. Glorias mor, Gloria Morgan, utsågs till förvaltare av arvet fram till dess att hennes dotter blev myndig. Gloria Morgan visade snabbt att hon visste hur pengar spenderas. Under flera år pendlade hon mellan New York och Paris tillsammans med Gloria och sin tvillingsyster Thelma. Pengarna försvann med sådan fart att familjen Vanderbilt började oroa sig. Glorias faster, Gertrude Vanderbilt Whitney, började gå igenom Gloria Morgans affärer och beslutade sig för att kräva vårdnaden om den nu tio åriga brorsdottern. 1934 startade rättegången och skandalpressen vässade sina pennor. De blev inte besvikna. Det blev en stormig rättegång, ibland bakom slutna dörrar med endast domaren och lilla Gloria närvarande. Rätten konstaterade att Gloria Morgan inte var en lämplig vårdnadshavare och gav vårdnaden till Gertrude. Gloria Morgan fick nu klara sig på en betydligt mindre del av sin dotters pengar samtidigt som lilla Gloria flyttades till sin fasters herrgård på Long Island.

Den Stora Depressionen plågade stora delar av världen under hela 30-talet. I Kalifornien åkte fotografen Dorothea Lange runt och dokumenterade landsbygden. Hennes bilder hjälpte till att öka medvetenheten om de fattiga arrendeböndernas och lantarbetarnas situation. De fick även en 25 årig Gordon Parks att köpa sin första kamera på en pantbank i Seattle. Den skulle bli hans ”vapen mot fattigdom och rasism.” Personalen i den fotobutik som framkallade hans första rullar film såg genast att han hade talang. De hjälpte honom att få jobb som modefotograf på en lokal klädbutik. Under 1940 dokumenterade han Chicagos South Side, ett svart ghetto, med sin kamera. Bilderna därifrån ledde till att han fick börja arbeta som fotograf på FSA, Farm Security Administration, precis som Dorothea Lange hade gjort några år tidigare. FSA var en del av president Roosevelts New Deal och dess uppgift var att bekämpa fattigdomen ute på landsbygden. De behövde fotografer för att dokumentera jordbrukarnas och lantarbetarnas situation runt om i USA. Det var under åren på FSA som Gordon tog en av sina mest kända bilder, American Gothic, Washington, D.C. (1942). När FSA lades ner 1943 började han arbeta som fotokorrespondent för OWI, Förenta staternas kontor för krigsinformation. I sitt arbete åt dem följde han en skvadron afroamerikanska piloter. Gordon upptäckte snabbt att försvarsmakten var minst lika präglad av fördomar och rasism som det amerikanska samhället. Besviken begärde han avsked 1944. Åren ute på fältet hade gjort honom till en tekniskt skicklig fotograf. Tiden var mogen för att gå vidare. Han beslutade sig för att börja arbeta som frilansfotograf och tog med sig sin familj, fru och tre barn, till Harlem, New York.

“The fame you earn has a different taste from the fame that is forced upon you.“
Gloria Vanderbilt

Gertrude placerade Gloria i de bästa skolorna. Skulptören och konstsamlaren Gertrude blev säkert inte besviken när hennes brorsdotter visade sig ha talang för både måleri, formgivning och skådespeleri. Troligen var hon inte lika förtjust i att Gloria som sjuttonåring åkte till Hollywood och gifte sig med den 15 år äldre agenten Pasquale "Pat" DiCicco. Han var en man som det cirkulerade mängder av rykten om. Få av dessa var särskilt smickrande. Innan Pasquale blev agent skall han ha varit verksam som hallick och dessutom som maffiabossen Lucky Lucianos högra hand i Hollywood. Att hans första fru, Thelma Todd, hade dött under mystiska omständigheter gjorde troligen inte Gertrude lugnare. Hon behövde dock inte bekymra sig särskilt länge eftersom hon själv dog året efter sin brorsdotters giftermål. Äktenskapet med Pasquale varade inte mycket längre. Redan 1945 hade Gloria skiljt sig. Dagen efter att skilsmässan gick igenom gifte hon sig med den 42 år äldre Leopold Stokowski. Leopold var en känd dirigent som hade tre barn från två tidigare äktenskap. Tillsammans med Leopold fick Gloria två söner. Hennes egen karriär började sakta ta fart i slutet av deras äktenskap. 1952 ställde hon ut sin konst för första gången och 1953 debuterade hon som skådespelerska i en uppsättning av Ferenc Molnárs Svanen.

“At first I wasn't sure that I had the talent, but I did know I had a fear of failure, and that fear compelled me to fight off anything that might abet it.”
Gordon Parks

Modebranschen var en bransch där mycket få afroamerikaner hade tillträde. Men amerikanska Vogues redaktör Alexander Lieberman såg till att Gordon fick uppdrag från tidningen. 1945 erbjöd Gordons gamle mentor från tiden på FSA, Roy Stryker, honom arbete på Standard Oil Photography Project. Gordon accepterade och började dokumentera livet i mindre städer och industrisamhällen under ett par år. Samtidigt fortsatte han att göra frilansuppdrag åt Vogue. 1948 gjorde han ett fotoreportage om en ung gängledare i Harlem. Reportaget gav honom ett fast jobb som skribent och fotograf på tidningen Life magazine. Han blev den förste afroamerikanen som arbetade på tidningens redaktion, en redaktion som blev hans arbetsplats under tjugo år. Där gjorde han en mängd uppskattade reportage om bland annat Malcolm X, Barbara Streisand och Muhammad Ali.

Nu är vi tillbaka där vi startade. Gordons och Glorias första möte 1954. Bilden ovan till höger är en av de första bilderna Gordon tog på Gloria. Han var 42 år gammal och en etablerad fotoreporter på Life. Hon var en 30 årig miljonär som tillsist började bli känd för det hon gjorde. Inte bara för den hon var. Hon hade ställt ut sin konst, gett ut en bok med kärlekspoesi och stått på teaterscenen. Viljan att uttrycka sig på flera olika sätt delade hon med Gordon. Han komponerade musik vid sidan av fotograferandet. Ibland skickade Gloria dikter till honom, något som inspirerade honom att börja skriva själv. Han fortsatte även att dokumentera segregationen i USA åt Life. 1956, efter att Rosa Parks blivit arresterad för att ha nekat en vit person sin plats på bussen och bussbojkotten i Montgomery startat, publicerade Life Gordons fotoreportage The Restraints: Open and Hidden. Reportaget var en del av hans segregationsserie. Händelserna i USA åren 1955 och 1956 blev startskottet för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

1968 beskrev Life Gloria som en renässansmänniska. Samma år skrev och regisserade Gordon sin första film, The Learning Tree, åt Warner Bros. Han komponerade även filmmusiken. Filmen gjorde honom till den förste afroamerikanske regissören och producenten på en större studio i Hollywood. Filmen handlar om en ung afroamerikans uppväxt på landsbygden i Kansas, trots att det låter bekant var filmen inte helt självbiografisk. The Learning Tree kom vid rätt tidpunkt. USA hade börjat att förändras. Mellan 1964 och 1968 drevs tre stora politiska reformer igenom. Civil Rights Act från 1964 förbjöd segregation på allmänna platser, i skolor och på arbetsplatser. Voting Rights Act från 1965 var till för att ge afroamerikaner och andra minoriteter samma möjligheter och rättigheter att rösta som majoriteten redan hade. Civil Rights Act från 1968 gav afroamerikaner och andra minoriteter samma rätt till boende som majoriteten hade. Gordon gjorde fler filmer, den mest kända är Shaft från 1971. En av de första så kallade blaxploitationfilmerna. Gloria arbetade som formgivare och jeansdesigner i mitten av 70-talet. Båda hann med ett antal skilsmässor och äktenskap, dock aldrig från eller med varandra. Deras vänskap höll genom åren. Den nedersta bilden visar dem tillsammans 2001, 47 år efter deras första möte. Gordon dog den 7 mars 2006, 93 år gammal. Gloria och flera av hennes barn närvarade på begravningen i Harlem, New York. Hennes son, CNN reportern Anderson Cooper, kom ihåg Gordon som "en cool man som brukade vara i vårt hus. Han var cool innan jag visste vad cool var." Det var Gordon som öppnade Andersons ögon för journalistiken. Glorias senaste projekt är att skriva erotiska romaner. I februari 2013 fyller hon 89. Vi har troligen inte hört det sista från henne än.