En brutal tid
Är brutalism världens mest oälskade och föraktade arkitektoniska stil? Antagligen. Det beror troligen på att den så ofta användes till billiga förortsområden och trista parkeringshus. Kanske också för att namnet får oss att associera mer till huliganism än till arkitektur.
Namnet verkar vara den svenske arkitekten Hans Asplunds fel. Enligt legenden myntade han uttrycket när han skämtsamt kommenterade Villa Göth i Uppsala. Det snappades sedan upp av den brittiske arkitekturkritikern Reyner Banham. Brutalism, eller nybrutalism, har dock inget med huliganer eller brutalitet att göra. Ordet kommer från "béton brut", rå betong.
I sin ungdom hade brutalismen betydligt större ambitioner än att bara vara ett oinspirerat lågbudgetalternativ. Alison och Peter Smithson såg inte brutalism som en arkitektonisk stil. Det var en attityd. Brutalism var “an ethic, not an aesthetic”. De brutalistiska arkitekterna gjorde i början av 50-talet uppror mot modernismen som de ansåg gjort allt för många kompromisser och blivit ointressant. Istället för att fortsätta i samma spår ville de hitta tillbaka till modernismens ursprungliga styrka: enkelheten och funktionaliteten. Byggnadsmaterialen skulle användas på ett "ärligt och sensuellt" sätt. Och det finns, i mitt tycke, fantastiskt vackra och spännande brutalistiska byggnader.
Robarts Library i Toronto öppnades 1973 och ser ut som en futuristisk katedral. Det påstås att Umberto Eco skrev en stor del av Rosens Namn här och att biblioteket har fått stå som förebild till det hemliga biblioteket i bokens kloster.
Kanada har även en annan brutalistisk favorit. Habitat 67 byggdes till världsutställningen i Montreal 1967. Området påminner lite om ruinen av en Mesoamerikansk pyramid ute i djungeln. Jag förväntar mig nästan att se Tintin och Kalkyl vandra omkring uppe på husens takterasser.
Men så har vi den mörka sidan av brutalismen. Den är minst lika fascinerande. Bara det faktum att arkitekter inom brutalismen kan ha namn som Ernő Goldfinger säger väl allt. Vem vill inte ha en dödsstjärna eller ett mäktigt torn ritat av honom? Hans Trellick Tower är en möjlig förebild för höghuset i J. G. Ballards High Rise. Goldfinger var en bister och temperamentsfull arkitekt och det sägs att Ian Fleming baserade sin karaktär Goldfinger på honom. Jag hoppas att så är fallet.
A Clockwork Orange förebådar brutalismens framtid som de slitna miljonprogrammens arkitektur. Scenen i A Clockwork Orange där Alex DeLarge misshandlar sina tre droogs och knuffar ner dem i en sjö spelades in i Thamesmead. En sovstad i sydöstra London, byggd i slutet av 60-talet. Området är präglat av brutalismens stilideal. När det stod färdigt saknades nästan helt butiker, banker, pubar och annat som invånarna kunde tänkas behöva och uppskatta. Intressant är att kanalerna och sjön i området var inspirerade av svenska förortsområden. De ansågs minska riskerna för våld och vandalism. Alex DeLarge visade tydligt att så tyvärr inte var fallet.
Precis som sina föregångare inom modernismen tvingades de brutalistiska arkitekterna att kompromissa. De offentliga myndigheterna hade budgetar att hålla. Dessutom var ofta allt för många kockar inblandade när nya stora bostadsområden snabbt skulle byggas. Stadskärnorna förändrades. I stället för att anpassa allt efter bilarna så började biltrafiken ledas utanför städerna eller grävas ner. Tidigare funktionella parkeringshus som Elefanten i Klara var nu enbart smutsiga och fula parkeringshus som ingen ville ha. Under 70-talet växte kritiken mot brutalismen i Europa och Nordamerika. De brutalistiska förortsområdena förslummades och försummades. Flera har rivits. Tydligen behövde hyresgästerna mer än betong, luft, ljus och vatten för att trivas. Frågan är varför brutalismen så sällan erbjöd en levande stadsmiljö med naturliga mötesplatser som butiker, kaféer och restauranger. Jag har inget svar på det. Men trots att många misstag gjordes tycker jag att det är dags att förlåta brutalismen. Den hade flera positiva sidor värda att återupptäcka.
Extramaterial:
Trellick Tower
Geisel Library
Habitat 67
Barbican Estate
I sin ungdom hade brutalismen betydligt större ambitioner än att bara vara ett oinspirerat lågbudgetalternativ. Alison och Peter Smithson såg inte brutalism som en arkitektonisk stil. Det var en attityd. Brutalism var “an ethic, not an aesthetic”. De brutalistiska arkitekterna gjorde i början av 50-talet uppror mot modernismen som de ansåg gjort allt för många kompromisser och blivit ointressant. Istället för att fortsätta i samma spår ville de hitta tillbaka till modernismens ursprungliga styrka: enkelheten och funktionaliteten. Byggnadsmaterialen skulle användas på ett "ärligt och sensuellt" sätt. Och det finns, i mitt tycke, fantastiskt vackra och spännande brutalistiska byggnader.
Robarts Library i Toronto öppnades 1973 och ser ut som en futuristisk katedral. Det påstås att Umberto Eco skrev en stor del av Rosens Namn här och att biblioteket har fått stå som förebild till det hemliga biblioteket i bokens kloster.
Men så har vi den mörka sidan av brutalismen. Den är minst lika fascinerande. Bara det faktum att arkitekter inom brutalismen kan ha namn som Ernő Goldfinger säger väl allt. Vem vill inte ha en dödsstjärna eller ett mäktigt torn ritat av honom? Hans Trellick Tower är en möjlig förebild för höghuset i J. G. Ballards High Rise. Goldfinger var en bister och temperamentsfull arkitekt och det sägs att Ian Fleming baserade sin karaktär Goldfinger på honom. Jag hoppas att så är fallet.
A Clockwork Orange förebådar brutalismens framtid som de slitna miljonprogrammens arkitektur. Scenen i A Clockwork Orange där Alex DeLarge misshandlar sina tre droogs och knuffar ner dem i en sjö spelades in i Thamesmead. En sovstad i sydöstra London, byggd i slutet av 60-talet. Området är präglat av brutalismens stilideal. När det stod färdigt saknades nästan helt butiker, banker, pubar och annat som invånarna kunde tänkas behöva och uppskatta. Intressant är att kanalerna och sjön i området var inspirerade av svenska förortsområden. De ansågs minska riskerna för våld och vandalism. Alex DeLarge visade tydligt att så tyvärr inte var fallet.
Precis som sina föregångare inom modernismen tvingades de brutalistiska arkitekterna att kompromissa. De offentliga myndigheterna hade budgetar att hålla. Dessutom var ofta allt för många kockar inblandade när nya stora bostadsområden snabbt skulle byggas. Stadskärnorna förändrades. I stället för att anpassa allt efter bilarna så började biltrafiken ledas utanför städerna eller grävas ner. Tidigare funktionella parkeringshus som Elefanten i Klara var nu enbart smutsiga och fula parkeringshus som ingen ville ha. Under 70-talet växte kritiken mot brutalismen i Europa och Nordamerika. De brutalistiska förortsområdena förslummades och försummades. Flera har rivits. Tydligen behövde hyresgästerna mer än betong, luft, ljus och vatten för att trivas. Frågan är varför brutalismen så sällan erbjöd en levande stadsmiljö med naturliga mötesplatser som butiker, kaféer och restauranger. Jag har inget svar på det. Men trots att många misstag gjordes tycker jag att det är dags att förlåta brutalismen. Den hade flera positiva sidor värda att återupptäcka.
Extramaterial:
Trellick Tower
Geisel Library
Habitat 67
Barbican Estate
Kommentarer
Skicka en kommentar