Bowie & jag

Det mesta från min barndom känns vagt och avlägset. Några enstaka bilder, dofter och ljud finns kvar. Jag växte upp i ett hem där musik mest var ett bakgrundssorl från en transistorradio. Ingen av mina föräldrar var särskilt intresserade av musik. Inte så att de inte tyckte om musik, de brydde sig bara inte. Så länge det gick att stampa takten eller vissla till musiken var de nöjda. Svensktoppen, Beatles och Burt Bacharach fanns med från start. Jag började skolan hösten 1972. Flera av mina klasskamrater hade äldre syskon som hunnit upptäcka mer än bara melodiradion. Musik blev ett sätt att höra till gruppen, att smälta in. Elvis och Sweet var de som gällde på lågstadiet. Jag köpte pliktskyldigt ett par plattor för min veckopeng, men jag var inte särskilt entusiastisk. I årskurs tre började jag köpa tidningen Tiffany för att få posters att sätta upp på väggen. Hästbilderna jag haft uppsatta tidigare var inte tillräckligt coola längre. Dessutom hade jag upptäckt att jag var vansinnigt allergisk mot hästar, så de fick gå. Tiffany hade bilder på de artister vi på lågstadiet lyssnade på. Men de hade även bilder på artister som mina klasskamraters äldre syskon lyssnade på. Queen, Alice Cooper, Roxy Music, Sparks och David Bowie. De verkade så mycket intressantare.
De såg underliga och lite farliga ut. Vid sidan av Sweet satte jag upp en poster på David Bowie med en piratlapp över ögat. Jag tyckte att han såg helt fantastisk ut.

En av mina få minnesbilder från barndomen är när jag och min mor var och handlade på Origo i Norslund utanför Falun. I ett snurrställ framför kassorna stod det LP-skivor uppställda. Ett av omslagen stack ut. Det var David Bowies Pin Ups. Jag hade aldrig sett något liknande. Det fanns något främmande och mystiskt över det. Tyvärr hade jag begränsat med pengar som nioåring. Annars hade jag köpt skivan bara för omslagets skull. Lösningen på mina ekonomiska begränsningar blev stadsbiblioteket i Falun. Det var där som jag upptäckte och lyssnade på musik. Jag brukade gå dit och be om att få lyssna på de band jag tyckte såg spännande ut i Tiffany och Poster. Förutom Bowie blev det mest Roxy Music, Queen och Sparks. Jag älskade omslaget till Propaganda. Ron och Russell Mael sitter bundna på en båt som far fram i full fart över vattnet.
Stranded och Country Life med Roxy Music hade också spännande omslag. Hårt sminkade kvinnor med lite kläder. Bibliotekarierna på stadsbiblioteket hatade dem. De vägrade att sätta upp dem ovanför skivspelaren som de gjorde med alla andra omslag. Musiken på skivorna lät inte alls som omslagen. Lite kanske. Det fanns något dramatiskt och distanserat över den.

I skolan var det fortfarande Sweet som gällde. På roliga timmen mimade vi till deras låtar. För vår lärare måste fredagarna ha varit ett långt lidande. 1975 släppte Kiss Alive! och klassen delades snabbt i två läger. Sweet mot Kiss. Jag hade ingen lust att välja sida då jag ansåg att båda banden var ganska tråkiga. Jag fyllde inte längre någon funktion på roliga timmen. Tidigare hade jag kunnat få vara med som trummis eller bassist när vi låtsades att vi var Sweet. Lösningen blev att tvinga mina klasskamrater och min lärare att titta på obegripliga sketcher som jag hittade på två minuter innan roliga timmen började. Det måste ha känts som ett straff för dem.

Våren 1977 låg jag sjuk hemma. Som tolvåring är det vansinnigt långtråkigt att vara sjuk. Jag bad min mor att köpa en skiva åt mig så att jag skulle ha något att göra. Något med David Bowie skulle det vara. Tiden var inne för att faktiskt ha en skiva med honom. Inte bara att lyssna på honom nere på biblioteket. Någon timme senare kom min mor hem med ett kassettband med David Bowies Low som just hade släppts. Först blev jag lite besviken då det inte var någon av de skivor som jag kände igen. Men besvikelsen byttes snabbt till häpnad. Musiken på kassetten lät inte som något jag hört tidigare. För första gången i mitt liv hörde jag musik som talade direkt till mig på mitt eget språk. Jag spelade kassetten oavbrutet hela veckan som jag var sjuk. Warszawa och Art Decade var nog de spår som påverkade mig starkast. Det fanns något sorgset och ödsligt över dem, på gränsen till skrämmande. Low är fortfarande den av Bowies skivor som jag tycker mest om och det är utan tvekan den som påverkat mig mest. Den öppnade upp en helt ny värld för mig och har mer än någon annan skiva präglat min musiksmak. Jag har svårt att föreställa mig vem jag hade varit idag ifall min mor inte kommit hem med just Low. Hade jag lyssnat på samma musik? Hade jag klätt mig och klippt mig likadant? Haft samma vänner? Jag är inte helt säker på det. Det enda jag är säker på är att sedan dess har det varit Bowie och jag.



Extramaterial:



Kommentarer

  1. Jag började skolan 1971, men i övrigt verkar vi ha haft nästan identiska resor.
    För mig kom passionen för Sparks lite tidigare än för Bowie och det dröjde ganska länge innan jag upptäckte det som var post-Ziggy, men ändå.
    Det ligger en glädje i att så tidigt kunna identifiera det där som på något sätt spelar i en högre division än allt annat samtida. Som att man är en av de lyckligt utvalda.

    SvaraRadera
  2. Jag började skolan 1971, men i övrigt verkar vi ha haft nästan identiska resor.
    För mig kom passionen för Sparks lite tidigare än för Bowie och det dröjde ganska länge innan jag upptäckte det som var post-Ziggy, men ändå.
    Det ligger en glädje i att så tidigt kunna identifiera det där som på något sätt spelar i en högre division än allt annat samtida. Som att man är en av de lyckligt utvalda.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg