Margaret on the Guillotine
The kind people
Have a wonderful dream
Margaret on the guillotine
Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die?
When will you die?
Det var den 4 maj 1979 som Margaret Thatcher tog över posten som Storbritanniens premiärminister från Labours James Callaghan. Landet hade precis genomlidit Missnöjets Vinter, the Winter of Discontent, en ovanligt kall och snörik vinter som präglats av mängder av protester och strejker. Britterna var missnöjda med hur landets ekonomi hade skötts och den långvariga inflation som plågat landet. Den 22 januari 1979 hade 1.5 miljoner offentliganställda gått ut i strejk. Det var den största strejken sedan den stora generalstrejken 1926. Sophämtarnas strejk gjorde att Londons gator fylldes av sopor och råttor. Läget var allvarligt för den sittande Labourregeringen och blev inte bättre av att premiärminister James Callaghan retade upp press och landets befolkning med okänsliga och klantiga uttalanden. Den 28 mars 1979 stödde 311 av parlamentets 621 ledamöter en misstroendeförklaring som lagts fram av Margaret Thatcher. Misstroendeförklaringen ledde till nyval, ett nyval som Margaret Thatcher och det konservativa partiet vann. Hon var premiärminister från 1979 till 1990 och blev den premiärminister som suttit längst på posten i modern tid.
Redan från början var Storbritanniens befolkning delat i sin syn på Margaret Thatcher. Hon var innerligt älskad och minst lika innerligt hatad. Hennes ekonomiska politik var inspirerad av bl.a. Milton Friedman. Hon minskade de statliga utgifterna vilket drabbade arbetslösa, utbildningsväsendet och det offentliga bostadsbyggandet. Hon sänkte inkomstskatten samtidigt som flera indirekta skatter höjdes. Offentlig egendom såldes ut, ofta baserat på rent ideologiska skäl då många av de statliga verksamheter som såldes var så kallade naturliga monopol.
1908 hade det brittiska gruvarbetarfacket, National Union of Mineworkers, ungefär 600 000 medlemmar. Under många decennier och ända in på 1970-talet hade gruvarbetarfacket haft ett stort politiskt inflytande och var ett av Storbritanniens mäktigaste fackförbund. 1984 lade Thatchers regering fram ett förslag om att stänga 20 av de 174 statliga gruvorna. 20 000 arbetare skulle förlora sina arbeten. Flera av de statliga gruvorna led av dålig eller obefintlig lönsamhet. Gruvarbetarfacket protesterade och gick ut i strejk. De fick med sig en stor del (ca 60%) av de nästan 190 000 anställda vid de statliga gruvorna. Strejken varade från mars 1984 till mars 1985 och innebar slutet för gruvarbetarfacket som en politisk maktfaktor. Under Thatchers regeringar lades ungefär 90 statliga gruvor ner, mer än hälften, vilket ödelade samhällen runt om i Storbritannien. 2011 bestod det en gång så starka brittiska gruvarbetarfacket av knappt 1 900 medlemmar. Under hennes första regeringsperiod var arbetslösheten rekordstor med över 3 miljoner arbetslösa, den högsta siffran sedan 1930-talet. 1981 bröt flera stora upplopp ut i olika delar av landet. Några parlamentsledamöter uttryckte till och med sin oro över att England skulle drabbas av inbördeskrig.
För oss till vänster är det lätt att ta upp allt som vi tycker är fel med Margaret Thatcher och hennes politik. Men det här är ett utmärkt tillfälle att se oss själva i spegeln. Hur kunde en premiärminister som så många tyckt så otroligt illa om bli sittande vid makten i 11 år? Detta trots att inkomstklyftorna och fattigdomen ökade i Storbritannien under hela hennes period som premiärminister. Inflationen var fortsatt hög och fler var arbetslösa när hon avgick 1990 än när hon tillträdde 1979. Ändå lyckades hon och hennes parti vinna de tre val som hon ställde upp i. Hur illa jag och många andra än tycker om hennes politik så kan vi inte enbart skylla på henne. Hon fick stöd för sin politik av väljarna och ansvaret för den delas med de som röstade på henne.
Jag har personligen aldrig hört någon av mina vänner till vänster ställa frågan varför Margaret Thatcher kunde bli omvald trots att hon skapade ett samhälle fyllt av orättvisor och fattigdom. Ingen har velat se bristerna i de partier och organisationer som vi har stöttat och i vissa fall fortfarande stöder. Deras brister gör inte Thatchers politik bättre, men det är en del av förklaringen till hennes framgång. Den kreativa och frihetliga vänster som en gång i tiden engagerade människor, bedrev folkbildning, organiserade arbetare och startade kooperativa alternativ till dåligt fungerande marknader och monopol förvandlades med tiden antingen till extrema politiska sekter, totalitära diktaturer eller korporativa socialdemokratiska demokratier. Gör-det-själv-andan försvann nästan helt och hållet och ersattes av dogmatism och makthunger. Jag tycker att det är väldigt synd att socialdemokraterna har valt den korporativa vägen där fackföreningar och storföretag allierar sig med den politiska makten, det som Blå Tåget sjunger om i Den ena handen vet vad den andra gör (Staten & Kapitalet).
Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer
Och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper
Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet
Kapitalet åt kapitalisterna, och åt understödstagarna - understödet
Det hade varit mycket bättre i fall socialdemokraterna bejakat den kreativa frihetliga sidan av demokratisk socialism. När fackförbund blir till skrån som bara strävar efter egna förmåner och makt fyller de inte längre en funktion sett ur mitt vänsterperspektiv. Solidaritet ska inte bara finnas mellan arbetarna i ett visst fackförbund utan mellan alla arbetare. Fackföreningarnas kris beror på att de bara värnat om sina egna intressen istället för att måna om alla arbetares situation i samhället. Arbetsmarknaden förändras ständigt och jobb som en gång har behövts utföras behövs plötsligt inte längre. Tidigare mäktiga fackförbund blir på ett par år helt irrelevanta. Facket måste acceptera att samhället alltid kommer att förändras och att dess främsta uppgift är att hjälpa sina medlemmar att klara dessa förändringar, inte att försöka stoppa tiden.
Thatcher och hennes efterföljare, vare sig de är socialdemokrater eller Alliansen, har krävt av arbetarna att de ska bli mer flexibla. Men så här långt har arbetarna har inte fått något mer än lägre lön och större otrygghet som tack för sin flexibilitet. Det är sorgligt att de svenska socialdemokraterna drivit nästan samma politik som Thatcher, i vissa fall gick de ännu längre, som i den pensionsreform som drevs igenom under 1990-talet. Vad vänstern behöver fundera på är varför människor valt att rösta på Thatcher eller för den delen på Alliansen. Personligen tror jag att många har lockats av ord som "valfrihet" och "entreprenörskap". Dessutom har en stor grupp människor gynnats av deras politik. Tyvärr har andra grupper fått betala dyrt för det. Allt fler får se baksidan av deras "valfrihet". Trots det är de är inte helt ute och cyklar. Jag tror att de flesta tycker om att få känna sig delaktiga och betydelsefulla. Vänstern borde bli bättre på att förklara vad vi anser att "frihet" är, att det är mer än bara ekonomisk frihet, och att frihet i allra högsta grad är viktigt för oss också. Dessutom är det viktigt att ta tillvara på människors kreativitet. Ge människor möjligheten att själva eller tillsammans med andra få testa sina idéer. Jag är trött på en toppstyrd vänster som lever i det förflutna. Demokratisk socialism bygger på att alla är delaktiga eller i alla fall känner att de har möjlighet att vara delaktiga. Att ropa gamla slagord på 1 maj förändrar tyvärr inte särskilt mycket. Jag vill att vänstern tar steget in i framtiden och ser till att solidaritet, frihet och kreativitet får ta betydligt större plats än tidigare.
Extramaterial:
Morrissey - Margaret On The Guillotine (Viva Hate, 1988)
Have a wonderful dream
Margaret on the guillotine
Cause people like you
Make me feel so tired
When will you die?
When will you die?
1908 hade det brittiska gruvarbetarfacket, National Union of Mineworkers, ungefär 600 000 medlemmar. Under många decennier och ända in på 1970-talet hade gruvarbetarfacket haft ett stort politiskt inflytande och var ett av Storbritanniens mäktigaste fackförbund. 1984 lade Thatchers regering fram ett förslag om att stänga 20 av de 174 statliga gruvorna. 20 000 arbetare skulle förlora sina arbeten. Flera av de statliga gruvorna led av dålig eller obefintlig lönsamhet. Gruvarbetarfacket protesterade och gick ut i strejk. De fick med sig en stor del (ca 60%) av de nästan 190 000 anställda vid de statliga gruvorna. Strejken varade från mars 1984 till mars 1985 och innebar slutet för gruvarbetarfacket som en politisk maktfaktor. Under Thatchers regeringar lades ungefär 90 statliga gruvor ner, mer än hälften, vilket ödelade samhällen runt om i Storbritannien. 2011 bestod det en gång så starka brittiska gruvarbetarfacket av knappt 1 900 medlemmar. Under hennes första regeringsperiod var arbetslösheten rekordstor med över 3 miljoner arbetslösa, den högsta siffran sedan 1930-talet. 1981 bröt flera stora upplopp ut i olika delar av landet. Några parlamentsledamöter uttryckte till och med sin oro över att England skulle drabbas av inbördeskrig.
För oss till vänster är det lätt att ta upp allt som vi tycker är fel med Margaret Thatcher och hennes politik. Men det här är ett utmärkt tillfälle att se oss själva i spegeln. Hur kunde en premiärminister som så många tyckt så otroligt illa om bli sittande vid makten i 11 år? Detta trots att inkomstklyftorna och fattigdomen ökade i Storbritannien under hela hennes period som premiärminister. Inflationen var fortsatt hög och fler var arbetslösa när hon avgick 1990 än när hon tillträdde 1979. Ändå lyckades hon och hennes parti vinna de tre val som hon ställde upp i. Hur illa jag och många andra än tycker om hennes politik så kan vi inte enbart skylla på henne. Hon fick stöd för sin politik av väljarna och ansvaret för den delas med de som röstade på henne.
Jag har personligen aldrig hört någon av mina vänner till vänster ställa frågan varför Margaret Thatcher kunde bli omvald trots att hon skapade ett samhälle fyllt av orättvisor och fattigdom. Ingen har velat se bristerna i de partier och organisationer som vi har stöttat och i vissa fall fortfarande stöder. Deras brister gör inte Thatchers politik bättre, men det är en del av förklaringen till hennes framgång. Den kreativa och frihetliga vänster som en gång i tiden engagerade människor, bedrev folkbildning, organiserade arbetare och startade kooperativa alternativ till dåligt fungerande marknader och monopol förvandlades med tiden antingen till extrema politiska sekter, totalitära diktaturer eller korporativa socialdemokratiska demokratier. Gör-det-själv-andan försvann nästan helt och hållet och ersattes av dogmatism och makthunger. Jag tycker att det är väldigt synd att socialdemokraterna har valt den korporativa vägen där fackföreningar och storföretag allierar sig med den politiska makten, det som Blå Tåget sjunger om i Den ena handen vet vad den andra gör (Staten & Kapitalet).
Så bygger vi ett samhälle efter korporativa principer
Och lär oss att respektera sånt som vi inte begriper
Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet
Kapitalet åt kapitalisterna, och åt understödstagarna - understödet
Det hade varit mycket bättre i fall socialdemokraterna bejakat den kreativa frihetliga sidan av demokratisk socialism. När fackförbund blir till skrån som bara strävar efter egna förmåner och makt fyller de inte längre en funktion sett ur mitt vänsterperspektiv. Solidaritet ska inte bara finnas mellan arbetarna i ett visst fackförbund utan mellan alla arbetare. Fackföreningarnas kris beror på att de bara värnat om sina egna intressen istället för att måna om alla arbetares situation i samhället. Arbetsmarknaden förändras ständigt och jobb som en gång har behövts utföras behövs plötsligt inte längre. Tidigare mäktiga fackförbund blir på ett par år helt irrelevanta. Facket måste acceptera att samhället alltid kommer att förändras och att dess främsta uppgift är att hjälpa sina medlemmar att klara dessa förändringar, inte att försöka stoppa tiden.
Thatcher och hennes efterföljare, vare sig de är socialdemokrater eller Alliansen, har krävt av arbetarna att de ska bli mer flexibla. Men så här långt har arbetarna har inte fått något mer än lägre lön och större otrygghet som tack för sin flexibilitet. Det är sorgligt att de svenska socialdemokraterna drivit nästan samma politik som Thatcher, i vissa fall gick de ännu längre, som i den pensionsreform som drevs igenom under 1990-talet. Vad vänstern behöver fundera på är varför människor valt att rösta på Thatcher eller för den delen på Alliansen. Personligen tror jag att många har lockats av ord som "valfrihet" och "entreprenörskap". Dessutom har en stor grupp människor gynnats av deras politik. Tyvärr har andra grupper fått betala dyrt för det. Allt fler får se baksidan av deras "valfrihet". Trots det är de är inte helt ute och cyklar. Jag tror att de flesta tycker om att få känna sig delaktiga och betydelsefulla. Vänstern borde bli bättre på att förklara vad vi anser att "frihet" är, att det är mer än bara ekonomisk frihet, och att frihet i allra högsta grad är viktigt för oss också. Dessutom är det viktigt att ta tillvara på människors kreativitet. Ge människor möjligheten att själva eller tillsammans med andra få testa sina idéer. Jag är trött på en toppstyrd vänster som lever i det förflutna. Demokratisk socialism bygger på att alla är delaktiga eller i alla fall känner att de har möjlighet att vara delaktiga. Att ropa gamla slagord på 1 maj förändrar tyvärr inte särskilt mycket. Jag vill att vänstern tar steget in i framtiden och ser till att solidaritet, frihet och kreativitet får ta betydligt större plats än tidigare.
Extramaterial:
Morrissey - Margaret On The Guillotine (Viva Hate, 1988)
Kommentarer
Skicka en kommentar