Skatten i Asmara

Fiat Tagliero - futurism, 1938. Bensinstation formgiven av Giuseppe Pettazzi.

Högt uppe på den etiopiska platån ligger Eritreas huvudstad Asmara. Länge så var det en sömnig liten by med hundratalet invånare, men mellan 1897 och 1941 så växte staden dramatiskt. Läget och det milda klimatet fick den italienska kolonialmakten att göra staden till centrum i Italienska Östafrika. Villor och herrgårdar restes i stadens utkanter och teatrar och kaféer i dess centrum. De flesta i en trygg kolonial stil. Men under det fascistiska styret så blev staden en plats för djärva arkitektoniska experiment. En skatt skapades som återupptäcktes först 1997.

Italien enades 1861 i och med att Kungariket Italien skapades. Redan tidigt hade den nya staten drömmar om egna kolonier. En dörr öppnades 1869 när det italienska rederiet Rubattino köpte mark runt staden Assab vid Röda havets kust för att öppna en kolstation för sina fartyg. Staden låg i ett område i östra Afrika som löd under Khedivatet Egypten. Efter Suezkanalens öppnande två år tidigare så hade hela regionen fått en enorm strategisk betydelse för handel och sjöfart. Kanalen ägdes av Compagnie de Suez, där franska aktieägare hade majoritet. Men även den egyptiske khediven Ismail Pascha hade en ansenlig mängd aktier i bolaget. De dramatiska förändringar som kanalen medförde överraskade det Brittiska Imperiet. När krig utbröt mellan Etiopien och Khedivatet Egypten så utnyttjade britterna khedivatets usla ekonomi till att köpa dess aktier i Compagnie de Suez, samt till att öka både sitt politiska inflytande och sin militära närvaro i Egypten.

Yohannes IV, Oreste Baratieri och Menelik II

Khedivatet förlorade kriget mot Etiopien och 1881 utbröt Mahdistupproret i det av Egypten och Brittiska Imperiet kontrollerade Sudan. Samtidigt så etablerade sig Frankrike på Afrikas horn och skapade Franska Somaliland. Oroade av Franska Somalilands snabba expansion så uppmuntrade det Brittiska Imperiet Kungariket Italien att expandera från Assab norrut längs med kusten mot staden Massawa. 1885 intog Italien Massawa utan att behöva avlossa ett enda skott, placerade en guvernör där och befäste sedan staden och dess hamn hårt. Nästa chans att expandera fick Italien fyra år senare när den etiopiske kejsaren Yohannes IV dog. General Oreste Baratieri marscherade in i det etiopiska höglandet med sina trupper och etablerade den Italienska kolonin Eritrea, det latinska namnet på Röda havet. Efter det slöt Italien ett fredsavtal med den nye kejsaren Menelik II, som gav Etiopien tillgång till finansiellt stöd, moderna vapen och ammunition.

Cinema Impero - art deco, 1937. Biograf formgiven av Mario Messina.

Till en början så bodde väldigt få italienare i den nya kolonin. 1910 var de runt 1 000 personer. Men under 30-talet ökade antalet italienska migranter i Eritrea dramatiskt. Från 3 100 personer 1935 till 76 000 fyra år senare, drygt 10% av Eritreas befolkning. 1938 var över hälften av Asmaras befolkning italiensk. Att staden växte i en rasande takt blir tydligt då nya stadsplaner presenterades 1902, 1908, 1913 och 1916. Dessa präglades starkt av sin tid. Rasistiska och elitistiska idéer hade en framträdande roll i synen på hur staden skulle organiseras. 1930 delades Asmara tillsist in i fyra zoner. Ett tätbefolkat område för infödda eritreaner och övrig icke-europeisk befolkning. Ett mer glesbebyggt villaområde för européerna. En renodlad industrizon och kring stadens centrala marknadsplats skapades en mixad zon. Där placerades byggnader för stadens och kolonins administration, affärer, kaféer, biografer, diverse kulturinstitutioner och ett antal lägenheter.

Palazzo Bahobesci - futurism, 1936. Bostadshus formgivet av Giuseppe Arata.

I och med fascisternas och Mussolinis maktövertagande 1922 så fick arkitekten och stadsplaneraren Marcello Piacentini i uppdrag att skapa en fascistisk vision för arkitektur och stadsplanering. Piacentini ville ge det nya Imperiet en "enhetlig och organsik" arkitektur, främst representerad av Novecento Italiano och Italiensk rationalism, vars uppgift var att följa i det gamla Romerska Imperiets spår och sprida civilisation till kolonierna. Uppdraget att genomföra detta i kolonierna gavs till unga italienska arkitekter och stadsplanerare under Piacentinis och regimens översyn.

Cinema Roma - italiensk rationalism, 1937. Biograf formgiven av Roberto Cappellano.

Stadsplaneringen i kolonierna skulle ha tre huvudmål. Att bryta ner befintliga sociala strukturer inom den inhemska befolkningen. Att skapa kontroll över de nya territorierna och hindra upprorsförsök. Samt att säkra erövrade städers och områdens tillgångar och framtida tillväxt. Dessutom skulle städerna anpassas efter den moderna människans behov. Fyra nyckelfunktioner pekades ut - boende, arbete, fritid och transport.

1938 anlände Vittorio Cafiero till Asmara med uppdrag att färdigställa en stadsplan som förverkligade Piacentinis och den fascistiska statens idéer. Samma år hade för första gången raslagar införts i det fascistiska Italien. Cafiero behöll de fyra zonerna från 1930, men förstärkte segregeringen mellan européer och icke-européer. Områden där den inhemska medelklassen levde revs och dess invånare flyttades till områden längre ifrån de centrala delarna av staden. Grönområden och industriområden anlades som buffertzoner mellan européernas och icke-européernas bostadsområden.

Odeon bar - art deco, 1937. Bar i biograf formgiven av Beltrami.

Piacentinis idéer och Cafieros stadsplan från 1938 satte en tydlig prägel på de stora byggprogram som startar i Asmara i mitten av 1930-talet. Från att ha varit en småstad i traditionell europeisk stil så förvandlas Asmara snabbt till en modern metropol. Stadens nya centrum förenade en mängd olika modernistiska stilar. Den mest framträdande är Italiensk rationalism, men även Novecento Italiano, Futurism och Art Deco finns representerade. Benito Mussolini kallade stolt Asmara för Lilla Rom.

Piscina Asmara - art deco, 1934. Badhus formgivet av Arturo Mezzedimi.

I april 1941 fick byggvågen i Asmara ett abrupt slut då brittiska och etiopiska styrkor invaderade Italienska Eritrea. Stora delar av den italienska befolkningen återvände hem till Italien, eller emigrerade till andra länder, och med dem flyttade alla de ingenjörer och arkitekter som möjliggjort Asmaras snabba förändring. Efter att britterna marscherat in i Asmara rapporterade de hem om en "europeisk stad med breda boulevarder, fantastiska biografer, imponerande fascistiska byggnader, kaféer, affärer, fyrfiliga vägar och ett förstklassigt hotell."

Bar Vittorio (Bar Zilli) - art deco, 1939.

Efter andra världskrigets slut så gav Italien 1947 tillsist upp drömmarna om en egen koloni. Men efter mer än 50 år av förtryck och segregation så blev inte Eritreas befolkning fri. Storbritannien behöll kontrollen över Eritrea fram till december 1950 då FN beslutade att Eritrea och Etiopien skulle bilda en federation. Eritrea skulle ha rätt till en egen poliskår och ett eget parlament, men det skulle lyda under Etiopien och dess kejsare Haile Selassie. Asmara glömdes bort av Europa och västvärlden. 1962 så stängde kejsaren det eritreanska parlamentet och införlivade Eritrea i Etiopien. Samma år startade ett trettio år långt krig för Eritreas självständighet som orsakade 150 000 eritreaners död. 1993 blev landet självständigt och Isaias Afwerki blev president. Eftersom fria val aldrig har hållits så är han det fortfarande.

Capri Bar

Den nya regimen skapade CARP, Cultural Assets Rehabilitation Project, som 1997 gick igenom Asmaras byggnader. De lyfte fram 400 byggnader som särskilt intressanta och i behov av restauration och skydd. Det ledde till att även västerländska arkitekturhistoriker fick upp ögonen för denna skatt. I februari 2016 lämnades en ansökan in till UNESCO om att göra Asmara till ett världsarv. Ansökan förväntas bli godkänd under 2017.

Free Dawit Isaak.



Extramaterial:

Asmara - Africa’s Secret Capital of Modern Architecture

Asmara, Africa’s Secret Modernist City