Holy Motors

Har du någonsin funderat på vilka det är som reser i stretchlimousiner? Stretchlimousiner är de där vansinnigt långa limousinerna med mörka fönsterglas. Det händer att jag gör det. Är det ensamma affärsmän? Pojkband? Snoop Dogg? Brudpar? Jag vet inte. En som verkar ha funderat ganska mycket på detta är den franske regissören Leos Carax. I sin femte långfilm låter han de stora limousinerna fungera som bas för hemlighetsfulla människor på väg till och från olika uppdrag. I limousinerna finns allt det de kan tänkas behöva; kläder, smink, peruker, vapen och instrument.


Filmen följer Mr Oscar, spelad av en fantastisk Denis Lavant, på hans olika uppdrag runt om i Paris. Han har en häpnadsväckande förmåga att med hjälp av smink helt förändra sitt utseende. Dessutom behärskar han olika språk, kampsport och dragspel. Rollerna Mr Oscar ikläder sig kan vara allt från en far som kör hem sin dotter från en fest till den groteske Monsieur Merde. Som chaufför och medarbetare har han en äldre kvinna, Celine, spelad av en återhållsam Édith Scob.


Filmen är inte bara en resa genom Paris. Det är även en resa genom den franska filmhistorien. När Leos Carax debuterade med Boy Meets Girl 1984 jämfördes han ofta med nya vågen regissörer som Jean-Luc Godard och Francois Truffaut. Det är möjligt att lite av dem lever kvar i Holy Motors. Men det är andra franska regissörer som har haft det största inflytandet den här gången. Skådespelerskan Édith Scob var med i Georges Franjus De Bestialiska. I den spelar hon en ung kvinna som fått sitt ansikte skadat i en olycka. Masken som hon bär för att dölja sitt ansikte dyker upp i en scen, på samma skådespelerska, i Holy Motors. Monsieur Merde och fotomodellen får mig att tänka på Jean Cocteaus Flickan och Odjuret. Men troligen har Cocteaus Orfeus varit en ännu större inspirationskälla. De mytologiska undertonerna och mystiken är ständigt närvarande i filmen. Andra regissörer som verkar ha haft ett stort inflytande på filmen är Alain Resnais och Jacques Demy. Det finns en scen med Kylie Minogue som skulle kunna vara plockad ur Jaques Demys Paraplyerna i Cherbourg. Men influenserna tar aldrig över filmen. Den är fortfarande Carax egen. Ibland är den genuint obehaglig, ibland mörkt surrealistisk och ibland absurt humoristisk. Den är en resa väl värd att följa med på.

Kommentarer

Populära inlägg