Vintern 1978 - 1979 var den kallaste vintern i Storbritannien sedan The Big Freeze 1962. Britterna gav den namnet Winter of Discontent, Missnöjets vinter, vilket är passande då det var en vinter fylld av protester och strejker. Den 5 oktober 1978 gick 57 000 medlemmar i TGWU, det brittiska Transportarbetarfacket ut i strejk. Den 18 januari gick hela den offentliga sektorn ut i en 24 timmars strejk, den största strejken sedan generalstrejken 1926. Några dagar senare gick ambulansförarna ut i en vild strejk. Armén kallades in för att upprätthålla en provisorisk ambulansservice. Den 22 januari gick sophämtarna i London ut i strejk. Soptippar skapades spontant på trottoarer och i parker. När sedan dödgrävarna gick ut i en vild strejk så började britterna få nog. Kistor med döda människor staplades på hög. Begravningar till havs föreslogs som en tillfällig lösning. Vintern ledde till att labourledaren James Callaghan fick gå och Margaret Thatcher blev Storbritanniens premiärminister den 4 maj 1979.
Samtidigt som Missnöjets vinter härjade började Steve Strange och Rusty Egan ha klubbkvällar på nattklubben Billy's i London. De växlade mellan att ha Roxy Music- och David Bowie-tema. Kvällarna lockade en allt större publik och 1979 hade Bowie- och Roxykvällarna blivit så populära att Steve och Rusty behövde en större lokal. De flyttade sin klubb, nu döpt till Club for Heroes, till den slitna vinbaren Blitz i Covent Garden. Steve stod i dörren och valde ut de som var välkomna till den "privata festen." En spektakulär eller skandalös klädsel var ett måste för att komma in, det gällde även Mick Jagger. På Blitz började Rusty Egan spela mer samtida musik som postpunk, no wave och elektronisk musik. Det viktigaste var att musiken hade attityd och gick att dansa till.
Det var på Blitz som saker började hända. En ny subkultur och musikstil var på väg att födas, New Romanticism. Det perfekta soundtracket till livet efter Winter of Discontent. Londons kulturavantgard ville ha något nytt, något som var glatt och som gick att dansa till utan att det var för ytligt. Nostalgia for the Future, Waiting for the Past blev det postmoderna mottot för den nya scenen. Steve Strange, Rusty Egan och Midge Ure var beredda. Ända sedan Rusty Egan och Midge Ure hoppade av Rich Kids 1978 hade de tre vännerna haft bandet Visage tillsammans. Nu lyckades de få med sig Billy Currie från Ultravox och John McGeoch, Dave Formula och Barry Adamson från Magazine och spelade in Visages första riktiga demo. Singeln Tar släpptes i september 1979. Få uppmärksammade den.
Resan till framgång tog längre tid än väntat. Frustrerad tog Steve sig ann bröderna Kemp och Tony Hadley i Spandau Ballet. De hade påverkats starkt av musiken och människorna på Blitz. Bandet hade fått ett mer elektroniskt sound som uppskattades av Steve. Han var övertygad om att Spandau Ballet skulle bli "really big." I januari 1980 ordnade han en spelning åt bandet på Blitz.
Det var inte bara Steve som börjat bli otålig. För att få tiden att gå snabbare samlade Midge och Billy Currie ihop resterna av Ultravox. Bandet hade förlorat sitt kontrakt med Island Records i slutet av 1978, trots det hade de själva betalat en USA turné följande vår. Turnén blev kort. John Foxx, sångare och låtskrivare, lämnade bandet under turnén för att istället arbeta på sitt första soloalbum, Metamatic. Billy Currie och Midge Ure återupplivade Ultravox tillsammans med de gamla medlemmarna Warren Cann och Chris Cross. Sommaren 1980 släppde de albumet Vienna och singeln Sleepwalk. Deras första singel lyckades ta sig upp på engelska Top 40-listans 29 plats.
Samma sommar släppte David Bowie den första singeln, Ashes to Ashes, från sitt kommande album Scary Monsters (and Super Creeps). Singeln gick direkt in på Top 40-listans första plats. Samtidigt med singeln släpptes en video regisserad av David Mallet. I videon fick Steve Strange och några utvalda Blitz Kids, bland dem designern Judith Frankland, visa upp sig tillsammans med David Bowie. I sitt novembernummer skrev The Face om David Bowie och The Cult With No Name, tidningens namn på Blitz-scenen. Bowie kallade samma scen för the new new wave. Den brittiska pressen beslutade sig för att kalla fenomenet New Romantic. En ny subkultur och musikscen var nu döpt och etablerad.
I november 1980, nästan ett år efter att Visage var i studion, släpptes deras självbetitlade första album och singeln Fade To Grey. Samtidigt släppte Spandau Ballet sin första singel, To Cut a Long Story Short. Både Fade to Gray och To Cut a Long Story Short lyckades ta sig in på Top 10-listan. En månad senare, i januari 1981, fick Ultravox en jättehit med Vienna. De gyllene åren för den nya subkulturen hade börjat.
Men allt hände inte på Blitz. Hösten 1978 släppte Ultravox sitt tredje och sista album med John Foxx som gruppens musikaliska och konstnärliga ledare. Systems of Romance var det mest elektroniska och nyskapande som Ultravox gjort. Precis som Ultravox två tidigare album gjorde det inte någon större succé. Men det inspirerade flera av de brittiska band som slog igenom i slutet av sjuttiotalet och början av åttiotalet. Ultravox fortsatte utan John Foxx och John Foxx fortsatte utan Ultravox. I september 1981 släppte John Foxx sitt andra soloalbum, The Garden. Albumets estetik låg rätt i tiden och pekade fram emot den nya look New Romantic var på väg mot - bohemisk överklass i vildvuxna, romantiska, trädgårdar. Givetvis med väldesignade ruiner i.
Japan började som ett udda avantgardistiskt glamrock-band 1977. Då såg de ut som prototyper till dagens japanska visual kei artister. Men 1979 började deras stil att förändras och när de släppte sitt tredje album, Quiet Life, så hade de en look som bland annat Duran Duran kom att låna några år senare. Ett år efter Quiet Life, i november 1980, släppte de New Romantic-klassikern Gentlemen Take Polaroids. Båda albumen var ganska lågmälda och melankoliska, men de drevs framåt av en hypnotisk rytm. Det var den perfekta musiken att diskutera Rimbaud eller Goethe till, samtidigt som du sippade på en kopp Lapsang Souchong. Japan var det band i den spirande New Romantic-scenen som bäst lyckades förvalta och utveckla det musikaliska arvet från David Bowie och Roxy Music. Deras sista album, Tin Drum, släpptes 1981 och blev både deras mest framgångsrika och deras mest inflytelserika.
Vivienne Westwood och Malcolm McLaren var två av punkens mest framgångsrika entreprenörer, de hade bland annat drivit butiken SEX tillsammans. Nu var punken i det närmaste död och båda lockades av den nya subkulturen. 1979 hade Adam Ant bett Malcolm McLaren att bli manager åt honom och hans band Adam and the Ants. Resultatet blev att Malcolm McLaren nästan omgående lyckades få hela bandet att överge Adam Ant och istället bilda Bow Wow Wow tillsammans med den då 14-åriga Annabella Lwin. Malcolm behövde ett band som kunde visa upp Viviennes kläder. Dessutom hade han en idé. Han hade lyssnat mycket på en platta från 1971 som hette Burundi Black, med afrikanska trumrytmer. Nu ville han att Bow Wow Wow skulle använda rytmerna som grund för sin musik. Malcolm var övertygad om att det nya soundet skulle göra dem till stjärnor. Nu slog Bow Wow Wow aldrig så stort som Malcolm hade hoppats. De fick två hittar innan gruppen splittrades 1983. Den mest kända är deras cover på The Strangeloves hit från 1965, I Want Candy.
Det blev Adam Ant som fick göra succé med hjälp av de afrikanska trummorna på Burundi Black. Efter bandets myteri fortsatte han att ha kontakt med Malcolm. Trots att det var han som lett myteriet. Det var Malcolm som fick Adam att byta inställning till musiken. Ingen mer smal konstskolepunk, nu var tiden inne att tjäna pengar på musiken. Adam satte ihop ett nytt band som i mångt och mycket var en bättre version av Bow Wow Wow, från rytmerna till kläderna designade av Vivienne Westwood. Albumet Kings of the Wild Frontier blev en enorm framgång när det släpptes i maj 1980, tre Top 5 singlar och förstaplatsen på albumlistan. Adam and the Ants tredje och sista album, Prince Charming, blev en nästan lika stor framgång när det släpptes i november 1981.
George O'Dowd var en trogen och välkänd gäst på Blitz. Under namnet Lieutenant Lush hade han uppträtt ett par gånger med Bow Wow Wow, men han och bandet hade inte kommit överens. Istället startade han ett eget band, Culture Club, och började kalla sig för Boy George. Culture Clubs trummis Jon Moss hade för övrigt spelat med Adam and the Ants en kort period. I april 1982 släppte bandet sin första singel, White Boy, utan att någon utanför Blitz märkte det. I september samma år släppte de sitt första album, Kissing to Be Clever, och sin tredje singel, Do You Really Want to Hurt Me. I oktober låg singeln på engelska Top 40-listans första plats i tre veckor. Culture Club följde i Malcolm McLarens, Bow Wow Wows och Adam Ants spår, de gjorde musik för att tjäna pengar och bli världsberömda. Inte bara kända i undergroundkretsar. Det enda som avslöjade Boy Georges bakgrund som Blitz Kid var hans stil. Men Culture Clubs enorma framgångar och lättillgängliga pop-soul visade vägen för resten av banden inom New Romantic scenen.
Trots framgången med Fade To Gray så höll Steve Strange och Rusty Egan nu på att reduceras till birollskaraktärer i den subkultur de själva varit med att skapa. Men innan vi återvänder till dem så ska vi åka ett år bakåt i tiden och slå på TV:n. I oktober 1981 började brittiska ITV visa Brideshead Revisited. Det var en elva timmar lång orgie i tweedkostymer, dekadens, melankoli och nostalgi baserad på Evelyn Waughs roman med samma namn. TV-serien gjorde ett enormt intryck på stora delar av New Romantic scenen. Det brokigt avantgardistiska ersattes av stilfullt bohemiskt. Det var inte ett helt nytt territorium, både David Bowie och Bryan Ferry hade varit där tidigare. Men nu slog det igenom på bred front.
Steve Strange och Rusty Egan gjorde två album till med Visage. The Anvil, som släpptes våren 1982, blev en framgång och hade ett par singlar som nästan nådde Top 5. Men deras tredje och sista album, Beat Boy, från 1984 har de flesta glömt. Troligen till Steve Stranges stora glädje. Mellan 1982 och 1984 drev Steve Strange och Rusty Egan klubb på Camden Palace i London. 1983 började den brittiska ekonomin sakta bli bättre och ett nytt ord spreds över världen, yuppie. Duran Duran och Spandau Ballet blev passande bakgrundsmusik i champagnebarerna.
1984 somnade New Romantic-scenen stilla in till tonerna av Do They Know It's Christmas? Det fanns inget kvar för scenen att uträtta, den hade tillsist blivit välmående mainstream.
Extramaterial - The Rise and Fall of New Romantic:
Här är en Spotify-lista med lite fler låtar än de här under.
Kommentarer
Skicka en kommentar