Under ett uppträdande på en nattklubbsscen i Beirut kollapsade Anita Berber. Det var den 23 juli 1928 och hon befann sig på turné i mellanöstern tillsammans med sin man, dansaren Henri Chatin-Hoffman. De hade uppträtt i Aten, Kairo och Damaskus innan de kom till Beirut. Turnén var ett försök från Henris sida att få bort Anita från drogerna i Berlin. I Damaskus hade han bett henne att sluta dricka och det hade verkat som om Anita lyckats med det. Däremot hade hon troligen fortsatt använda morfin. Läkaren som undersökte henne konstaterade att hon led av en svår form av tuberkulos. Anita ville snabbt hem till Berlin, men de saknade pengar. I Berlin var Anita Berber känd som dansös, skådespelerska och poet, men kanske mest känd för sitt vilda liv. Artister och personal på Berlins kabaréer startade en insamling för att hjälpa paret hem. Resan gick långsamt. De var tvungna att stanna ofta så att Anita kunde vila och samla kraft. Det tog dem nästan fyra månader att ta sig från Beirut till Berlin. När de väl var hemma lades Anita omedelbart in på ett sjukhus i Kreuzberg. Där avled hon, 29 år gammal, den 10 november 1928.
Anita föddes i Leipzig den 10 juni 1899. Hennes far, Felix Berber, var en välkänd violinist och musikprofessor som turnerade runt i hela Europa. Hennes mor, Lucie, försökte skapa sig en karriär som skådespelerska och sångerska. När Anita var två år gammal skildes föräldrarna. Några år senare flyttade hennes mor till Berlin för att börja arbeta som kabaréartist på Chat Noir. Anita fick bo hos sin mormor i Dresden. Där började hon på en skola med inriktning på musik och rörelse. Något som passade den energiska och musikaliska Anita bra. När Lucie hade fått fart på sin karriär fick Anita flytta till henne i Berlin och hon sattes i en internatskola för flickor. Studierna där avbröts dock i förtid av första världskriget. Under kriget tog hon olika klasser i dans och skådespeleri, bland annat för koreografen Rita Sacchetto. 1917 lämnar hon Ritas danstrupp då Rita ansåg att hennes dans var för spontan och hämningslös. Istället började hon en solokarriär som dansös och fotomodell. Innan första världskriget hade tagit slut hade Anita varit med i sin första stumfilm och var välkänd på Berlins scener.
Det var på en efterfest på ett hotell i Wien hösten 1918 som hennes karriär verkligen tog fart. Berusad dansade hon naken inför gästerna, något som hon sedan blev känd för att göra på Berlins kabaréscener. Nakenhet var i och för sig varken något nytt eller tabubelagt i Tyskland vid den här tiden. Den tyska naturiströrelsen var på stark frammarsch. Den förespråkade vegetarianism, sociala reformer, konditions- och styrketräning samt ett sunt friluftsliv. Redan 1902 började den första naturisttidskriften ges ut i Tyskland. Men Anita gjorde något helt annat med sin nakenhet. Den var sexuell, hämningslös och självutlämnande vilket gjorde den betydligt mycket hotfullare och farligare. Tidningarna i Berlin började intressera sig för hennes resa genom Österrike och Ungern. Anita påstods ha både lesbiska kärleksaffärer och sadomasochistisk sex med kända och okända människor som hon mötte. Från och med nu skulle skandalerna och drogerna följa henne genom livet.
Våren 1919 började med att Anita gifte sig med den förmögne officeren och manusförfattaren Eberhard von Nathusius. Sedan var hon med i Richard Oswalds banbrytande film "Anders als die Andern" tillsammans med bland annat Conrad Veidt. "Anders als die Andern", Olik de Andra, finansierades av Dr Magnus Hirschfeld och hans Institut für Sexualwissenschaft och tog ställning mot paragraf 175 i den Tyska lagen. Paragrafen kriminaliserade homosexualitet och filmen handlar om en violinist (Conrad Veidt) som blir förälskad i en av sina manliga elever. Eleven visar sig vara en obehaglig utpressare som hotar att avslöja lärarens läggning. Myndigheterna tog snabbt kontroll över de 40 kopior som gjordes av filmen men tillät att den visades för läkare och jurister. Nazisterna skärpte lagen och förstörde filmerna när de tog makten.
Efter "Anders als die Andern" gjorde Anita "Die Reise um die Erde in 80 Tagen", en film baserad på Jules Vernes bok "Jorden runt på 80 Dagar". Även denna gång regisserade Richard Oswald, Conrad Veidt spelade Phileas Fogg och Anita den indiska prinsessan Aouda. Hennes liv i Berlin blev allt mer spektakulärt. Hon bodde i en hotellsvit och köpte mängder av pälsar, smycken och droger. På nätterna gick hon ut endast iklädd en exklusiv sobelpäls med sin tama apa på axeln. I en antik brosch förvarade hon sitt kokain. När äktenskapet med Eberhard tog slut 1921 eskalerade hennes vilda liv till kaos. Hon började synas ute med en mängd unga vackra kvinnor. En av dem, barägaren Susi Wanowski, blev hennes älskarinna och manager. Hennes filkarriär tappade fart och hennes dansnummer började bli mörka och vulgära. I Fritz Langs "Dr. Mabuse, der Spieler" från 1922 har hon en liten roll men nämns inte i rollistan.
Under en ovanligt hård natt på ett av Berlins kasinon mötte hon dansaren och poeten Sebastian Droste. I honom fann hon en tvillingsjäl, de hade båda mängder av älskare och älskarinnor och samma enorma aptit på droger. Sebastian tog snabbt över rollen som Anitas manager. Tillsammans satte de upp en samling dansnummer under namnet "Die Tänze des Lasters, des Grauens und der Ekstase", Danser om Synd, Skräck och Extas. Dansnumren hade namn som Självmord, Kokain och Dårhus. Föreställningen blev en framgång och inför ett gästspel i Wien tog de så stora mängder kokain att Anita var tvungen att lägga in sig själv på ett sanatorium. Samtidigt tog hennes filmkarriär fart igen, än en gång tack vare Richard Oswald och Conrad Veidt. Framgången ledde till att hon och Sebastian åkte på en kort turné genom Italien, Spanien och Frankrike. Tillbaka i Österrike började problemen. Sebastian hade lurat flera teatrar och dubbelbokat föreställningar för att få in mer pengar. Resultatet blev att de blev bannlysta från teaterscenerna i Europa och utslängda från Österrike. Trots det gifte de sig med varandra i januari 1923. Äktenskapet blev kort. De åkte på en fem månader lång turné i de få länder där de fortfarande var välkomna. Båda var fast i ett tungt missbruk av kokain som gjorde turnén till en plåga för dem. En månad efter att de var tillbaka i Berlin stal Sebastian allt av värde i Anitas hotellsvit, sålde det och flydde till New York. De sågs inte igen. Sebastian dog i sina föräldrars hem i Hamburg 1927. Han var 35 år gammal.
Anita flyttade hem till sin mor. Efter några lugna månader var hon utvilad och redo att arbeta igen. Sommaren 1924 träffade hon den amerikanske dansaren Henri Chatin-Hoffman som uppträdde i Berlin. Två veckor senare hade de gift sig. De dansade på olika scener i Berlin och det dröjde nästan ett år innan de satte upp sin första gemensamma föreställning, Skeppsbruten. Med den åkte de ut på turné i Tyskland och Europa. Berlintidningarna följde med och rapporterade hem om hotellorgier och drogmissbruk. I Nederländerna kollapsade Anita och hon vilade upp sig hos Dr Magnus Hirschfeld som hon lärt känna under inspelningen av "Anders als die Andern". Under samma period målade konstnären Otto Dix sitt kända porträtt av henne.
Sommaren 1926 hade Anita och Henri en ny produktion klar, Danser om Sex och Extas. En ny turné följde. I Zagreb lyckades Anita förolämpa den jugoslaviske kungen vilket resulterade i en sex veckor lång fängelsevistelse. Turnén blev ett ekonomiskt misslyckande för dem båda. De var utblottade när de kom tillbaka till Berlin och Anita var tvungen att börja uppträda på kabaréerna igen. Men det dröjde inte länge innan de gav sig av ut på en ny turné. Den här gången var de borta från Berlin i nästan två år och turnén blev Anitas sista. Under sitt korta liv hade hon rört sig fritt bland samhällets utstötta och bland dess elit. Hennes kaotiska liv blev en spegling av kaoset och konflikterna i det tyska samhället. Men trots kaoset och konflikterna var Weimarrepubliken en av de mest intressanta och kreativa platserna i världen under 1920-talet. Konsten, filmerna och idéerna var långt före sin tid. 1930-talet blev en tillbakagång till mer konservativa värderingar. I Hollywood infördes produktionskoden, filmbolagens självcensur, och filmerna blev fegare och tråkigare. Filmstjärnor och artister blev sundare och präktigare. I Europa klev fascismen och nazismen på allvar fram på den politiska arenan och tog effektivt död på avvikande idéer och människor. Det dröjde till 1960-talet innan vi närmade oss den frihet i konstutövandet och i det sociala livet som fanns i Berlin på Anita Berbers tid. Människor som Anita, Dr Magnus Hirschfeld, Richard Oswald och Sebastian Droste var en försmak av den moderna världen, på gott och ont. Fem år efter Anita Berbers död dog även Weimarrepubliken. Nazisterna tog makten över Tyskland. Anita Berber begravdes i en fattiggrav i Neukölln. I dag är kyrkogården borta och ingen minns var hennes grav låg.
Kommentarer
Skicka en kommentar