Inferno

Två av mina favoritdokumentärer handlar om katastrofala filminspelningar; Hearts of Darkness - A Filmmaker's Apocalypse och Henri-Georges Clouzot's Inferno. Att konstnärligt skapande samtidigt kan vara ett stort risktagande ser jag både som något lockande och som något fruktansvärt skrämmande. Vad gör jag när jag går vilse i mina tankar och i mitt skapande? När den klara rena visionen blir dunkel och undermålig? Hur går jag vidare när jag misslyckas? Det obehagliga är att de här båda filmerna inte har några svar på de frågorna. En lyckas och en annan misslyckas. Båda är genier. Det verkar som om det är slumpen som avgör det hela.

Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse handlar om Francis Ford Coppolas inspelning av Apocalypse Now. I dokumentären får vi följa honom från framgångarna med de båda Gudfadernfilmerna till premiären av Apocalypse Now. Francis Ford Coppola åker till Filippinerna för att göra en storslagen krigsfilm med jättebudget utan ett färdigt manus. Däremot har han tio olika utkast till en film om vietnamkriget skrivna av John Milius, mannen som gav oss filmer som Conan the Barbarian och Red Dawn. Sammanlagt över tusen sidor. De första utkasten är till en mörk komedi som Milius kallar The Psychedelic Soldier. Francis försöker skriva ihop ett fungerande manus på ett par månader. Det går sådär.

Efter en veckas inspelning på plats på Filippinerna inser Francis att han måste byta ut huvudrollsinnehavaren, Harvey Keitel. Han fungerar inte i rollen. Istället plockas Martin Sheen in. Han är i dålig form och dricker alldeles för mycket. Efter tolv månaders inspelning drabbas den 36-årige skådespelaren av en lättare hjärtattack vilket ytterligare försenar inspelningen. Martin är tvungen att vila i ett par veckor. Undertiden får hans yngre bror Joe Estevez agera som stand-in. Som om inte detta vore nog så drabbas inspelningen av tyfoner som förstör scenbyggen och av inbördeskriget på Filippinerna. Trots improvisationer, en besvärlig Marlon Brando, ständiga omskrivningar av manuset och ungefär 240 timmar, 10 dygn, inspelad film som måste klippas ner till en film som är möjlig att visa på biograferna så lyckas han. Apocalypse Now blir klar och den blir en framgång. Ingen, allra minst Francis Ford Coppola, förstår hur det har gått till.

"My greatest fear is to make a really shitty, embarrassing, pompous film on an important subject, and I am doing it. And I confront it. I acknowledge, I will tell you right straight from... the most sincere depths of my heart, the film will not be good."
Francis Ford Coppola

Henri-Georges Clouzot's Inferno handlar om inspelningen av Clouzots sjuttonde film, L'Enfer, Inferno. I hans fall är det så mycket mer tragiskt. Här har vi en erfaren regissör som i detalj planerat alla sina filmer innan han börjar att spela in. L'Enfer börjar som en kristallklar vision som han skriver ner i ett 300 sidor långt manus. Inget är lämnat åt slumpen. Budgeten är säkrad genom ett stort amerikanskt filmbolag och han har Frankrikes främsta fotografer, skådespelare och tekniker på plats. Men ju närmare inspelningsdagen det över 150 personer starka teamet kommer, desto osäkrare blir han. Visionen har blivit suddig och otydlig, rösten som talade till honom hörs inte längre. Clouzot kan inte sova, han är besatt av att hitta tillbaka till klarheten, till källan. Han tvingar sina assistenter att vara vakna när han är vaken. Det vill säga dygnet runt. De gör oändligt många filmtester. Filmen handlar om en svartsjuk make, spelad av Serge Reggiani, och hans vackra fru, spelad av Romy Schneider. Inspirerad av det tidiga 60-talets optiska konst, Op Art, vill Clouzot ge makens svartsjuka ett helt nytt bildspråk. Konstnärer anställs och jobbar i månader på effekter. Clouzot blir allt osäkrare. När tagningarna ska börja så drar de ut i evighet. Skådespelare och övrig personal nöts sakta men säkert ner. Clouzot och Schneider grälar medan Reggiani tyst sjunker allt djupare in i sig själv för att en dag bara lämna inspelningen och aldrig komma tillbaka. Strax därefter drabbas Clouzot av en hjärtattack. Filminspelningen stannar av och startar aldrig igen. Kvar finns alldeles otroligt vackra och obehagliga klipp och scener. När jag ser dokumentären vill jag verkligen få se hela filmen. Hur hade den blivit? Var det bara dessa scener som lyste klart i Clouzots huvud? Var resten vagt och osäkert?

Båda dokumentärerna rekommenderas varmt till alla, även till er som inte är totala filmnördar. Se dem gärna efter varandra.



Extramaterial:


Henri-Georges Clouzot's Inferno


Henri-Georges Clouzot's Inferno


Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse


Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse