Den Människolika Maskinen

Mitt första minne av en robot är från en kväll i början av 70-talet. Sveriges Television visade Forbidden Planet, en science fiction-film från 1956, löst baserad på William Shakespeares Stormen. Filmens Prospero är Dr. Edward Morbius som tillsammans med sin dotter Altaira Morbius (Miranda) och en hjälpande robot (Ariel) lever på en ödslig planet. Men så en dag landar ett rymdskepp från jorden i närheten av deras futuristiska villa. Besättningens uppdrag är att ta reda på vad som hänt med en tidigare expedition till planeten. Det visar sig att Dr. Edward Morbius och hans dotter är expeditionens enda överlevande. Rymdskeppets besättning hemsöks av planetens motsvarighet till Caliban. Ett osynligt monster skapat av planetens, sedan länge döda, ursprungliga invånare. Det är tre saker som gör att jag minns filmen så väl. Filmens robot, Robby the Robot, särskilt scenen då den kommer farande över den ökenliknande planeten i en svävare. Det osynliga monstret, vars konturer syntes när besättningen sköt mot det, och den mystiska elektroniska musiken av Louis och Bebe Barron. Alla tre var flitiga gäster i mina drömmar under flera veckor.

Under 70-talet smögs ytterligare några få science fiction-filmer och serier in i SVT:s programtablå. Den urgamla Flash Gordon Conquers the Universe, Son of Godzilla, Månbas Alpha, Destroy All Monsters och Star Trek. Det räckte för att väcka mitt intresse. Snart hade jag plöjt igenom de flesta av stadsbibliotekets science fiction-böcker. När första Star Wars-filmen hade svensk premiär i december 1977 hade jag läst Isaac Asimovs robotböcker och kände till hans robotlagar:

"1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen."

Star Wars trevliga robotduo C-3PO och R2-D2 försökte verkligen att följa Asimovs lagar. Något de är ganska ensamma om. På film verkar få robotar känna till dessa lagar. Redan 1907, i The Mechanical Statue and the Ingenious Servant, började de att sprida förödelse omkring sig. De flesta av filmhistoriens alla destruktiva robotar är bortglömda i dag. Men några få har haft en så stark personlighet att de har lyckats bli kändisar. Den första var Maschinenmensch i Fritz Langs Metropolis från 1927. Maschinenmensch skapas av uppfinnaren Rotwang på uppdrag av Joh Fredersen, stadens ledare, för att hålla Metropolis arbetare i schack. Men Rotwang har andra planer för Machinenmensch. Han vill hämnas på Joh Fredersen. Istället för att pacificera arbetarna leder hon arbetarna i en destruktiv revolt som lägger deras egna bostäder under vatten. Efterkloka ser de missnöjda arbetarna till att Machinenmensch får sluta sina dagar på bålet.

Machinenmensch kontrollerades av den hämndlystne Rotwang. Att maskiner beter sig våldsamt när de kontrolleras av ondskefulla företag eller vetenskapsmän är ett vanligt tema inom science fiction. Androiden Ash i Alien är lojal mot Företaget som äger honom. Hans uppgift är att få med den främmande livsformen som attackerar skeppets besättning tillbaka till Jorden, även om det orsakar besättningens död. I Terminator-filmerna är det superdatorn Skynet som skickar ut sina robotmördare. Ett annat vanligt tema är maskinernas revolt mot sina skapare/herrar. I Blade Runner är replikanterna, ledda av Roy Batty, besvikna på sin skapare, Dr. Eldon Tyrell. Replikanterna är på många sätt överlägsna sin skapare, men Tyrell har begränsat deras livslängd till 4 år.

Tyrell: The light that burns twice as bright burns for half as long - and you have burned so very, very brightly, Roy. Look at you: you're the Prodigal Son; you're quite a prize!
Batty: I've done... questionable things.
Tyrell: Also extraordinary things; revel in your time.
Batty: Nothing the God of biomechanics wouldn't let you into heaven for.

Alla de förmågor replikanterna fått för att vara perfekta arbetare och soldater uppväger inte deras längtan efter frihet och att få leva längre. Samma problematik tas upp i Battlestar Galactica.

Det är lätt att tro att roboten, den människolika maskinen, är en idé som föddes samtidigt med industrialismen. Det ständigt återkommande temat med arbetaren/maskinen som gör revolt speglar tydligt de senaste 200 årens rädsla för en revolterande arbetarklass. Men det är bara namnet "robot" som kommer från 1900-talet. När den tjeckiske författaren Karel Čapek skrev pjäsen R.U.R. 1920 behövde han ett bra namn på de revolterande (givetvis) mekaniska slavarbetare som pjäsen handlade om. Hans bror föreslog roboti. Ordet kommer från de slaviska språkens robota som betyder "tungt, monotont och påtvingat arbete". Just den typ av arbete som många robotar tvingas acceptera.

Människoliknande maskiner omnämns redan i antika texter, då i form av rörliga statyer. Kinesiska texter berättar om en mekanisk man som visades upp för kung Mu av Zhou som regerade på 900-talet före vår tideräkning. De mänskliga maskinerna som nämns i dessa texter behöver givetvis inte ha existerat i verkligheten. Men uppenbarligen fanns de i författarnas fantasi. Däremot vet vi att tekniska kunskaper i mekanik, hydraulik och pneumatik fanns under den hellenistiska perioden för 2 350 år sedan. Så det är fullt möjligt att rörliga statyer och modeller av djur och människor faktiskt byggdes.

Dessa kunskaper försvann från Europa efter antiken, men de levde kvar i det Bysantinska riket och i den muslimska världen. I den arabiska litteraturen finns det flera beskrivningar av mekaniska människor och djur. Bland de mest kända är Al-Jazaris (1136–1206) fyra programmerbara musiker som seglade runt i en båt. Via det muslimska Spanien kom de mekaniska kunskaperna sakta tillbaka till Europa. Och under renässansen vaknade intresset för mekaniska dockor till liv igen. Fransmannen Jacques de Vaucanson (1709-1782) hörde till de mer kända konstruktörerna, han tillverkade bland annat en flöjtspelande herde i naturlig storlek och en ätande anka.

I Japan började tillverkningen av mekaniska dockor, karakuri ningyō ungefär samtidigt som i Europa. Vi vet att de byggdes på 1600-talet för att användas i religiösa festivaler, i teaterpjäser och för att servera te. Tanaka Hisashige (1799-1881), en av grundarna av Toshiba, var en uppskattad konstruktör av mekaniska dockor i början av sin karriär. Hans intresse för mekaniska dockor lever till viss del kvar i Toshiba genom tillverkningen av industrirobotar och robotar för hemmet.

De första industrirobotarna utvecklades i USA i början av 1950-talet. Idag har robotar tagit över mängder av tunga och monotona arbeten inom industrin och i större lager. Bättre datorer och internets stora genombrott i slutet av 1990-talet har även lett till att andra typer av arbeten automatiserats, till exempel inom detaljhandeln. Redan 1930 förutspådde den brittiske ekonomen John Maynard Keynes vad som väntade arbetarna i framtiden. Han kallade det för “teknologisk arbetslöshet”, det är när den tekniska utvecklingen går snabbare än utvecklingen i resten av samhället. Ny teknik gör så att fler arbetstillfällen automatiseras och försvinner än vad som skapas i nya branscher.

“We are being afflicted with a new disease of which some readers may not yet have heard the name, but of which they will hear a great deal in the years to come-namely, technological unemployment. This means unemployment due to our discovery of means of economizing the use of labor outrunning the pace at which we can find new uses for labor.”
John Maynard Keynes, 1930

Robotarna behöver inte längre rasera sin omgivning för att hämnas på sina mänskliga herrar. Som tack för att de tvingas tillverka billiga produkter åt oss har de gett oss en allt mer oberäknelig arbetsmarknad och nya låglönejobb i tjänstesektorn. Frågan är hur länge vi får behålla de nya låglönejobben. Även låglönejobb kostar och vissa av dem är tunga. Redan nu försöker forskare hitta sätt att automatisera bort även dessa. Problemet är att vanliga industrirobotar inte fungerar särskilt bra i tjänstesektorn. Robotarna behöver få ett mänskligare ansikte.

Universitetet i Osaka ligger långt fram i forskningen kring människolika robotar. Professor Hiroshi Ishiguro leder universitetets utveckling av actroider, robotar som är gjorda för att se så mänskliga ut som möjligt. Än så länge kan inte actroiderna förflytta sig. Men de har har utrustats med funktioner som blinkande ögon, ansiktsrörelser, simulerad andning samt rörliga armar och händer. Allt för att de ska ge en trygg illusion av mänskligt beteende. Än så länge är det tveksamt ifall de faktiskt lyckas skapa trygghet (se videon). En annan väg som prövas är att göra robotar som ser ut som söta djur. På AIST i Tokyo har Takanori Shibata tagit fram den lilla sälroboten Paro. Den har funnits på marknaden sedan 2004 och används på sjukhus och vårdhem. När personal och släktingar inte längre hinner eller orkar att tala med patienterna behövs det söta robotar som kan hantera den uppgiften. För de som saknar robotsälar finns program på internet som hjälper de som lider av stress och andra typer av psykiska problem att hjälpa sig själva.

I Philip K Dicks bok Do Androids Dream of Electric Sheep finns karaktären Buster Friendly. Buster är en android och programledare i TV-showen Buster Friendly and his Friendly Friends. En show som går dygnet runt med exakt samma gäster, alla androider, i TV-studion. De småpratar och har oavbrutet trevligt. Det är inte så svårt att föreställa sig Professor Hiroshi Ishiguros actroider sittandes i TV om några år. Frågan är om vi ens kommer att märka när de gör sitt intåg.

Men vad händer med oss människor när vi inte längre behövs på arbetsmarknaden? Författaren Iain Banks presenterar en intressant vision av ett helautomatiserat framtida samhälle i sina Culture-böcker. Enligt medborgarna i The Culture är pengar ett tecken på fattigdom. De lever i ett egalitärt samhälle där de kan göra precis vad de vill med sin tid. Artificiella intelligenser ser till att allt som behövs produceras. Sedan distribuerar de välståndet så att det finns tillgängligt för alla. Medborgarna kan ägna sig åt det de tycker är intressant och stimulerande - skriva, måla, klättra i berg eller åka ut på spännande äventyr.

Att låta de människoliknande maskinerna få vara med och bestämma över framtiden är troligen det bästa sättet att slippa en framtid där de revolterar och försöker förgöra oss. Låter vi samtidigt de som blir av med sina arbeten på grund av automatisering få del av samhällets vinster, till exempel genom att förkorta arbetsdagarna och dela på de jobb som finns kvar, kanske vår framtid blir en riktigt trevlig upplevelse. Dystopier är bäst när vi inte drabbas av dem själva.


Extramaterial:


Forbidden Planet från 1956 - "with the talented Leslie Nielsen."


En japansk karakuri ningyō som serverar te.


En spelande automaton från 1780-talet.


Sälungen Paro.


Actroiden Sara från 2009.