Kristallvärlden

Vissa författare påverkar oss utan att vi ens är medvetna om det. J. G. Ballard är en sådan författare. Långt innan jag hade läst hans böcker hade jag lyssnat på musik som var inspirerade av hans texter. J. G. Ballard slog igenom i början av 60-talet som en del av den engelska nya vågen av science fictionförfattare. Det är dock väldigt lite av traditionell science fiction i hans böcker. Den dystopiska framtiden utspelar sig i vår egen samtid. Det finns alltid något hotfullt och oroande i hans texter. Med ett kyligt och rent språk observerar han människors och miljöers förfall och förändring. I Gabons djungler förvandlas växter, djur och människor till kristall (The Crystal World, 1966). En avsats mellan upphöjda motorvägar blir till en öde ö där en modern Robinson Crusoe blir strandsatt, efter att ha kört av vägen på väg hem från jobbet (Concrete Island, 1974). Ett lyxigt, nybyggt, höghus blir ett slagfält när ett våldsamt klasskrig startar mellan de olika våningsplanen (High Rise, 1975).

Vi kommer aldrig riktigt nära hans karaktärer. Vilsna och isolerade saknar de kontroll över sitt eget liv. En psykotisk läkare på ett mentalsjukhus försöker tolka och pussla ihop världen omkring sig i fragmentariska små berättelser (The Atrocity Exhibition, 1969). En grupp människor som skadats i bilolyckor återskapar olika kändisars bilolyckor för att få uppleva en ”ny form av sexualitet” (Crash, 1973).

Det är inte helt förvånande att J. G. Ballards texter påverkade unga musiker i 70-talets England. De erbjöd ett alternativt sätt att beskriva det samhälle som de själva levde i. Artister som John Foxx, Gary Numan och The Normal. Band som The Human League, Cabaret Voltaire, Joy Division, Ultravox! och Magazine. Alla spred de J. G. Ballards kliniska, drömlika, tolkning av samtiden vidare i sin musik och i sina texter. Hans förmåga att inspirera har inte avtagit med tiden. Tvärt om. Ett nytt adjektiv har skapats för att beskriva film, musik och litteratur som påminner om Ballards texter, Ballardian.

Som trettonåring brukade jag använda mina vänners äldre syskon för att upptäcka ny musik. Det var vid ett sådant tillfälle jag först hörde My Sex med Ultravox.

My sex
Is invested in
Suburban photographs
Skyscraper shadows on a car crash overpass

Inte ens Ballard själv hade kunnat vara mer Ballardian än så. Där var jag, tonåring i en sömnig småstad, och för en kort stund kändes mitt liv intressant och spännande. När sången var slut visste jag att jag behövde mer.


Extramaterial: