Den nya tidens gissel

De mörka molnen tornar upp sig vid horisonten. Två nya gissel hotar hela vårt västerländska samhälle. Den politiska korrektheten och relativismen. Sett till upprörda artiklar och omnämnanden på nätet är hotet från dessa lika stort som hotet från fascism, nazism och islamism. De som känner sig hotade är främst människor med en stark religiös eller ideologisk övertygelse.

Vad är då politisk korrekthet och relativism? Är de verkliga hot eller fyller de en annan funktion?

Politiskt korrekt har blivit en praktisk plattityd som jag kan kasta i ansiktet på alla mina meningsmotståndare så fort jag själv saknar argument. Oftast används begreppet av nationalkonservativa som ett sätt att idiotförklara alla som inte tror att:

1. Eurabia står och knackar på dörren.
2. Feminismen är det största hotet näst efter Islam.

Den verkliga problematiken bakom begreppet har i dag nästan helt försvunnit från debatten. En likriktad samhällsdebatt tillför inget och löser inget. De fyra stora tidningarna och de största TV-kanalerna speglar inte helt oväntat de åsikter som den politiska majoriteten har. Samma kändisdebattörer återkommer allt oftare. Bland dem som tillåts komma till tals i TV-sofforna stagnerar den politiska debatten. Istället blir det ett hemtrevligt småprat om oförargliga ting och självklarheter. Ingen vill sätta sin karriär på spel genom att ta risker. Samtidigt får nya röster och idéer allt svårare att göra sig hörda. De isoleras och tar lätt på sig rollen som missförstådda martyrer. Resultatet blir att det politiska samtalet uteblir och ersätts av polarisering och extremism.

När relativism nämns i samhällsdebatten brukar det oftast vara i form av kultur- och värderelativism. De irriterar och oroar lite olika grupper.

Kulturrelativism är ett begrepp lånat från antropologin. Det innebär kortfattat att jag som forskare försöker studera andra samhällen med öppet sinne och utan förutfattade meningar. Franz Boas beskrev det som att civilisation inte är något absolut. De värderingar och uppfattningar som jag som individ har är präglade av det samhälle som jag lever i och kan betraktas som främmande och rent av farliga av människor från ett annat samhälle. Kulturrelativism irriterar både nationalkonservativa och personer som Richard Dawkins och Salman Rushdie. Att många nationalkonservativa i västvärlden upprörs av kulturrelativism är inte så konstigt. Enligt dem är vårt samhälle skapelsens krona och vissa andra samhällen (läs "den muslimska världen") betraktas som skadliga och ondskefulla.

Men vad är det som oroar Richard Dawkins och Salman Rushdie? De är knappast rabiata motståndare till relativism.

"I think we face an equal but much more sinister challenge from the left, in the shape of cultural relativism - the view that scientific truth is only one kind of truth and it is not to be especially privileged." Richard Dawkins

"Cultural relativism is the end of a moral sense. (...) We constantly seek to appease people who say that our values upset them." Salman Rushdie

Jag tror att både Dawkins och Rushdie förväxlar kulturrelativism med flathet och feghet. Vi kan både behandla andra människor med respekt samt stå fast vid våra egna värderingar. Det finns inget motsatsförhållande där emellan. Vi tar ingen skada av att diskutera värderingar med människor från andra samhällen. Att diskutera är inte samma sak som att ge upp sina egna övertygelser. Det är att testa dem och se att de håller.

Värderelativism eller moralisk relativism är en filosofisk ståndpunkt. Som värderelativist anser jag att moral är en överenskommelse mellan en grupp människor för att underlätta och styra gruppens sociala umgänge med andra. Ett samhälles moral är de moraliska värderingar som delas av en majoritet.

Moraliska värderingar är inte skapade av Gud eller av naturen. Som värderelativist saknar jag givetvis inte moraliska värderingar. Men jag har förståelse för om mina moraliska värderingar inte delas av alla andra.

Detta är något som djupt religiösa människor har svårt att acceptera. För dem kommer moralen från Gud. För kristna och judar i form av De Tio Budorden.

"When policies do not presume or promote objective values, the resulting moral relativism tends instead to produce frustration, despair, selfishness and a disregard for the life and liberty of others." Påven Benedictus XVI

Jag har svårt att se det objektiva i De Tio Budorden. Man är onekligen tvungen att vara en djupt religiös kristen eller jude för att se något rimligt eller objektivt i dem. Ett fundamentalistiskt religionsutövande ger inte utrymme för andra gudar, andra åsikter eller andra värderingar.

Relativism skrämmer alla dem som anser att de har Absolut Rätt. De som tycker att det inte finns något att diskutera. Men som demokrat finns det alltid anledning att diskutera och lyssna på andra. Det är det som demokratin bygger på. Tanken att moral är absoluta sanningar som vi alla borde känna till har skapat en värld av onda och goda. De som inte har samma värderingar som jag är onda gudsförnekare eller kättare. Ondskan måste förgöras. Och i samma ögonblick som ondskan måste förgöras har vi hittat en ursäkt till varför det är rätt att döda.