Outsidern i ubåten

Jag gillar outsiders, både i verkligheten och som karaktärer i film och litteratur. Enligt mig finns det få farkoster som är lika perfekta för en outsider som ubåten. Den blir en bra metafor för utanförskap samtidigt som den ger outsidern en chans att verka i det fördolda, skyddad från en fientlig omvärld.

Kapten Nemo är så vitt jag vet den första outsidern som hade en egen ubåt. Första gången han dyker upp är i Jules Vernes En Världsomsegling Under Havet från 1870. I den boken får vi inte reda på särskilt mycket om hans bakgrund. Det är i Den Hemlighetsfulla Ön från 1874 som det avslöjas att hans riktiga namn är prins Dakkar och att han är son till en indisk maharadja. Efter att ha förlorat sin familj och hela sitt kungarike i Sepoyupproret 1857 beslutar han sig för att bekämpa imperialism. Framför allt det Brittiska Imperiet som lagt under sig den Indiska subkontinenten. Man kan kanske tycka att han borde ha vaknat politiskt tidigare. Men ibland måste man förlora något för att bry sig. Bitter tar han sig namnet Nemo, vilket betyder ”ingen” på latin. Idén har han lånat från Odyssén. Odysseus använder sig av namnet Outis, som också betyder ”ingen”, när han kämpar mot den elaka cyklopen Polyfemos. Sedan samlar Nemo ihop ett gäng andra outsiders och tar med dem till en öde ö. Där bygger de ubåten Nautilus som blir Nemos redskap i kampen mot förtryck och orättvisor.

Nemo har fått flera efterföljare. Beatles räddar undervattensparadiset Pepperland från Blue Meanies med hjälp av musik, kärlek och sin gula ubåt i filmen Yellow Submarine. I Illuminatus-trilogin, skriven av Robert Anton Wilson och Robert Shea, bekämpar den anarko-kapitalistiska upptågsmakaren Hagbard Celine ett hemliga sällskap, Illuminatus, som försöker ta kontroll över världen. Precis som Nemo har han byggt en egen ubåt. Den heter Leif Ericson och är guldfärgad. Trilogin är skriven i början av 70-talet. Så mixen av Nautilus och Yellow Submarine känns helt rätt. I Alan Moores serie The League of Extraordinary Gentlemen får kapten Nemo vara en av hjältarna. Här har Nautilus fått nya fräcka funktioner. Ubåten ser nu ut som en jättebläckfisk och har fungerande mekaniska tentakler. Steve Zissou, antihjälten i Wes Andersons film Life Aquatic, har drag av både Nemo, Odysseus, kapten Ahab och Jacques-Yves Cousteau. Deras samlade DNA gör vilken outsider som helst grön av avund. Precis som Nemo och Ahab drivs han av både hat och hämndlystnad. Inte mot imperialism, utan mot den ”jaguarhaj” som dödat hans vän Esteban. Ombord på sitt skepp, Belafonte, har Steve en gul miniubåt som han använder i sökandet efter den jättelika hajen. När han till sist hamnar öga mot öga med jaguarhajen beslutar han sig för att låta den leva. Cousteaus inflytande vinner över Ahabs och Nemos. I Hayao Miyazakis film Ponyo på Klippan vid Havet är trollkarlen Fujimoto allmänt misstänksam mot människor. De smutsar ner och fångar alldeles för mycket fisk i hans älskade hav. För att ha koll på läget far han runt i sin ubåt. Han är inte bara misstänksam mot människor. Han är också en väldigt orolig och överbeskyddande far till sin dotter Ponyo. Här förvandlas Nemo till militant miljökämpe och ensamstående pappa, något som fungerar oväntat bra.

Alla de här berättelserna kretsar kring en eller flera outsiders som använder sig av en ubåt för att nå sitt mål. Jag erkänner villigt att jag är avundsjuk på dem. Att resa runt i min egen jättelika ubåt har varit en dröm sedan jag som barn fick en liten Corgi Toys modell av Yellow Submarine. Den står fortfarande framme i mitt vardagsrum. Chansen att den drömmen går i uppfyllelse är kanske inte så stor. Men jag fortsätter att drömma ändå.