Stockholm i mitt hjärta?
1992 tillträdde Ulf Adelsohn som Stockholms läns landshövding. För att fira detta beslöt han sig för att beställa en sång från Lasse Berghagen. Lasse skred genast till verket och skrev, den i dag otroligt populära, Stockholm i mitt hjärta. Sången handlar till stor del om blommor, grönska, fiskar och träkåkar. Det är en fin sång, men jag är inte helt säker på att jag bor i samma Stockholm som det Stockholm som finns i Lasses hjärta. Dock säger texten mycket om många stockholmares drömstad. En trygg och idyllisk plats där vi strosar fram mellan parker och träkåkar i en evig skärgårdssommar.
De flesta av oss som bor i Stockholmsregionen drömmer om att få bo i ett attraktivt område. Helst innanför tullarna. Det ska vara nära till allt det som vi behöver: jobb, shopping, nöjen, vänner, kultur, skola, dagis och lekparker. Vi vill ha den perfekta bostaden, en framgångsrik karriär och gott kaffe. Men även om vi förenas i drömmar om lycka och framgång så skiljer vi oss åt i synen på vad som faktiskt är lycka och framgång. Det perfekta boendet för en 19-årig singel är inte nödvändigtvis perfekt även för en barnfamilj eller för en pensionär. Vissa av oss vill bo billigt och flexibelt. Andra tryggt och ståndsmässigt. Några lockas av en livlig stadsmiljö, full av aktiviteter och möjligheter. Andra tycker om att strosa i lugn och ro bland parker och träkåkar.
Låt oss göra en resa i tid och rum. Städer har alltid förändrats. Ibland har det skett på grund av dramatiska händelser som bränder, jordbävningar och krig. Andra gånger är orsaken till förändringarna lite lugnare. En växande befolkning som behöver nya bostäder. Nya behov som behöver tillgodoses. Mäktiga personer och företag som förevigar sig själva med hjälp av ståtliga byggnader. Gamla hus moderniseras eller rivs för att ge plats åt nya. Så har det varit sedan de första städerna byggdes.
Stockholm har sällan drabbats av krig. Men bränder har varit en ständig källa till oro för stadens befolkning. 1719 drabbades Norrmalm av en eldsvåda som förstörde 200 hus. Den stora Katarinabranden rasade på Södermalm 1723. Den förstörde 500 trähus och Katarina kyrka brandskadades svårt. Lördagen den 8 juni 1751 drabbades Stockholm av Klarabranden. Den startade ungefär där Åhlénshuset ligger idag. 221 gårdar totalförstördes och branden spreds via stormvindar över till Södermalm. Branden gav plats åt många av de hus i Klarakvarteren som senare revs på 60-talet. 1759 drabbades Södermalm igen. Denna gång av Mariabranden. 300 hus på Mariaberget brann ner till grunden. Det här är bara några få av alla de bränder som plågat och ödelagt delar av Stockholm.
Bränderna förändrade sakta men säkert Stockholm. 1501 blev det förbjudet att bygga trähus innanför stadsmuren. 1552 började trähusen i stadskärnan att rivas för att ersättas av stenhus. Den Stora branden i Gamla Stan 1625 ledde fram till Stockholms första kända stadsplan. De trånga, krokiga gränderna byttes ut mot raka breda gator som Stora Nygatan. Lasses älskade trähus fick ge plats åt mindre brandfarliga stenhus.
Länge låg Stockholms befolkning på mellan 6 000 till 9 000 invånare. Det var en smutsig plats som inte lockade landsbygdens befolkning. Men under 1600-talet ökade stadens befolkning snabbt. Från 9 000 invånare vid seklets början till 60 000 vid seklets mitt. Sjukdomar och stormaktssveriges alla krig gjorde dock att befolkningens storlek ibland gick tillbaka.Att folk blev sjuka var kanske inte så konstigt. Det krävdes lagstiftning för att tvinga invånarna att inte lägga sitt bajs utanför grannens port. Skötte du dig inte blev det åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Stockholm var långt in på 1800-talet känt som en av Europas skitigaste städer. Vi tvättade och tog dricksvatten i samma fjärdar som vi tömde våra latriner och annat avfall i. 1850 dog vart tredje barn i Stockholm innan det hade hunnit fylla ett år. Medellivslängden var 20 år för män och 26 år för kvinnor. 1851 slog Stockholms läkarsällskap larm. De ansåg att Stockholm borde ta efter andra stora europeiska städer och börja erbjuda rent vatten och bättre renhållning som ett sätt att stoppa alla de epidemier som härjade i staden. Efter några år av politiskt käbbel beslutade sig Stockholm för att bygga ett vattenverk vid Årstaviken. Där renades vattnet innan det skickades iväg till stockholmarna i nedgrävda ledningar.
När industrialiseringen av riket tog fart under 1800-talet inleddes också en gigantisk folkomflyttning från landsbygd till stad. Mellan 1850 och 1900 mer än tredubblades Stockholms befolkning. Bristen på bostäder var stor och provisoriska kåkstäder byggdes. Något måste göras. Ett intensivt bostadsbyggande började runt om i Stockholm. Träkåkar och åkrar förvandlades mellan 1880 och 1930 till stora delar av den innerstad vi har idag. Södermalm, Östermalm, Kungsholmen, Norrmalm och Vasastan.
Bränder, sjukdomar och en växande befolkning tvingade Stockholm att förändras. Staden blev större, säkrare, renare och friskare. Men i början av 1900-talet slutade innerstaden att växa utåt. Istället valde staden att lösa problemet med en växande befolkning på ett annat sätt. Förorternas tid inleddes. Industrierna flyttades ut från staden och små billiga bostäder åt arbetarfamiljerna började byggas i bland annat Midsommarkransen och Aspudden. Med åren har förorterna blivit fler och hamnat allt längre bort från Stockholms innerstad.
Idag har förorterna blivit till isolerade öar kring Stockholm. Deras invånare bor ofta långt ifrån både arbetsmarknad och Stockholms övriga befolkning. Samtidigt håller innerstaden snabbt på att förvandlas till ett ”gated community” för välbärgade svenskar. Faktum är att av Stockholms 1.5 miljoner invånare så får endast 320 000 plats innanför tullarna. Det är den del av Stockholm som har en riktig stadsmiljö med caféer, restauranger, gallerier, butiker och museer. Resten bor i olika typer av sovstäder placerade utanför staden. Både i slitna miljonprogramsområden och i välmående villaområden. Vissa bor där av eget val och andra för att det inte finns något alternativ. Det är dock uppenbart att stadsmiljön innanför tullarna lockar betydligt många fler än de som idag har möjlighet att bo där.
Befolkningen i innerstaden förändras betydligt mycket snabbare än byggnaderna. De senaste åren har den förändringen gjort att innerstadens befolkning troligen är mer homogen än den någonsin varit tidigare. Ständigt stigande priser på bostadsrätter och allt färre hyresrätter sorterar effektivt bort låginkomsttagare och människor utan fast arbete från innerstaden. Där härskar idag en välmående medelklass. Detta fenomen brukar kallas för gentrifiering.
När människorna i staden blir allt mer lika och allt förmögnare så präglar det givetvis även stadens miljöer. Den mångfald av människor och olika butiker, antikvariat, restauranger och gallerier som först lockar folk till ett område trängs succesivt undan när kostnaderna för bostäder och lokalerna stiger. De verksamheter som blir kvar tvingas bli mer lika varandra i hopp om att attrahera samma välmående kunder. När staden eller stadsdelen till sist är helt likriktad minskar dess attraktionskraft. Arkitektur- och stadsplaneringskritikern Jane Jacobs kallade detta för ”mångfaldens självdestruktivitet”. Kreativitet och mångfald riskerar att ersättas av stagnation.
Hur gör vi för att undvika ”mångfaldens självdestruktivitet”? Jane Jacobs svar är att städer behöver mångfald och variation. För att uppnå det behövs det flera attraktiva gator och stadsdelar som kan konkurrera med varandra. Idag saknas detta i Stockholm. Det finns inte någon större utseendemässig eller innehållsmässig skillnad mellan stadsdelarna i Stockholms innerstad längre. De har samma typ av hus, mestadels från den byggboom som startade på 1880-talet. I husen bor människor som liknar varandra och har liknande värderingar. De besöker samma typ av caféer och butiker oavsett vilken stadsdel de bor i. Gentrifieringen har redan lyckats likrikta större delen av innerstaden.
Vare sig vi river eller inte, förändras Stockholm. Det är upp till oss att besluta vilka förändringar vi vill ha. Segregation ökar risken för att Stockholm på sikt blir en mindre kreativ och attraktiv stad att leva i. Lösningen är att låta stadsmiljön få växa uppåt och utåt. Att skapa nya attraktiva områden med olika karaktär. Låt sedan alla de som nu ofrivilligt bor utanför tullarna flytta till dessa områden och sätta sin prägel på dem. I dessa nya områden kan vi ge utrymme åt rena nöjesdistrikt, promenadstråk och områden med mindre och billigare bostäder och lokaler. Områden där det finns plats för små butiker, antikvariat, studenter, nystartade företag och drömmare. Frågan är bara om det finns ett intresse att göra detta. Risken är stor att priserna på bostadsrätter och lokaler i dagens innerstad, åtminstone tillfälligt, skulle komma att sjunka. Alla skulle inte uppskatta det. I gengäld skulle det bli enklare för företag och de boende i Stockholm att söka sig till miljöer som passar deras egna behov och önskemål. Vare sig det handlar om kultur, nöjen eller lugn och ro.
Stockholms framtid har länge diskuterats flitigt i dagstidningarna. Debatten har, som så många andra debatter, två tillsynes motsatta poler – den ena vill bevara staden och den andra vill förnya staden. Men dessa är inte nödvändigtvis motsatser, även fast de ofta framställs som det. Det går givetvis att bevara stora delar av innerstaden, ifall vi så önskar, samtidigt som vi förnyar staden. Men då måste vi låta dagens innerstad växa utanför sina nuvarande gränser. Annars blir alternativet att förtäta innerstaden. Vi Stockholmare måste bestämma oss för vilken väg vi ska ta.
Låter vi innerstaden växa utanför sina nuvarande gränser kan både förtätning och utglesning vara sätt att ge nya områden sin egen profil. En förtätad stadsmiljö ger plats åt fler människor på en begränsad yta. Avstånden minskar liksom behovet av att ha bil. Det ger också en riktig storstadskänsla åt ett område. Många städer har även stadsdelar som består av urbana villa- och radhusområden. Till exempel Kitsilano i Vancouver. Det är en stadsdel som består av villor med olika form och färg. Ofta ombyggda för att rymma två familjer. Variationen på husen och alla små trädgårdarna gör det trevligt både att bo där och att promenera genom området. Stadsdelen genomkorsas av ett par avenyer som kantas av butiker, caféer, barer och restauranger. Det gör att stadsdelen, på ett naturligt sätt, växt samman med övriga delar av staden. Det har också gett utrymme för en väl fungerande kollektivtrafik.
Både vi som lever i Stockholm och våra politiker vet att det finns mängder av olika lösningar och alternativ för att skapa en attraktiv och levande stad. Det som saknas så här långt är viljan att skapa något annat än nya sovstäder. Ifall vi låser oss fast vid att allt måste bevaras så riskerar vi att kväva det kreativa Stockholm. Det Stockholm som ger oss arbete och mat på bordet. En stad är inte bara byggnader. Staden är också människorna som bor i den. En stad behöver nya människor, och olika människor, för att utvecklas och för att överleva.
De flesta av oss som bor i Stockholmsregionen drömmer om att få bo i ett attraktivt område. Helst innanför tullarna. Det ska vara nära till allt det som vi behöver: jobb, shopping, nöjen, vänner, kultur, skola, dagis och lekparker. Vi vill ha den perfekta bostaden, en framgångsrik karriär och gott kaffe. Men även om vi förenas i drömmar om lycka och framgång så skiljer vi oss åt i synen på vad som faktiskt är lycka och framgång. Det perfekta boendet för en 19-årig singel är inte nödvändigtvis perfekt även för en barnfamilj eller för en pensionär. Vissa av oss vill bo billigt och flexibelt. Andra tryggt och ståndsmässigt. Några lockas av en livlig stadsmiljö, full av aktiviteter och möjligheter. Andra tycker om att strosa i lugn och ro bland parker och träkåkar.
Låt oss göra en resa i tid och rum. Städer har alltid förändrats. Ibland har det skett på grund av dramatiska händelser som bränder, jordbävningar och krig. Andra gånger är orsaken till förändringarna lite lugnare. En växande befolkning som behöver nya bostäder. Nya behov som behöver tillgodoses. Mäktiga personer och företag som förevigar sig själva med hjälp av ståtliga byggnader. Gamla hus moderniseras eller rivs för att ge plats åt nya. Så har det varit sedan de första städerna byggdes.
Stockholm har sällan drabbats av krig. Men bränder har varit en ständig källa till oro för stadens befolkning. 1719 drabbades Norrmalm av en eldsvåda som förstörde 200 hus. Den stora Katarinabranden rasade på Södermalm 1723. Den förstörde 500 trähus och Katarina kyrka brandskadades svårt. Lördagen den 8 juni 1751 drabbades Stockholm av Klarabranden. Den startade ungefär där Åhlénshuset ligger idag. 221 gårdar totalförstördes och branden spreds via stormvindar över till Södermalm. Branden gav plats åt många av de hus i Klarakvarteren som senare revs på 60-talet. 1759 drabbades Södermalm igen. Denna gång av Mariabranden. 300 hus på Mariaberget brann ner till grunden. Det här är bara några få av alla de bränder som plågat och ödelagt delar av Stockholm.
Bränderna förändrade sakta men säkert Stockholm. 1501 blev det förbjudet att bygga trähus innanför stadsmuren. 1552 började trähusen i stadskärnan att rivas för att ersättas av stenhus. Den Stora branden i Gamla Stan 1625 ledde fram till Stockholms första kända stadsplan. De trånga, krokiga gränderna byttes ut mot raka breda gator som Stora Nygatan. Lasses älskade trähus fick ge plats åt mindre brandfarliga stenhus.
Länge låg Stockholms befolkning på mellan 6 000 till 9 000 invånare. Det var en smutsig plats som inte lockade landsbygdens befolkning. Men under 1600-talet ökade stadens befolkning snabbt. Från 9 000 invånare vid seklets början till 60 000 vid seklets mitt. Sjukdomar och stormaktssveriges alla krig gjorde dock att befolkningens storlek ibland gick tillbaka.Att folk blev sjuka var kanske inte så konstigt. Det krävdes lagstiftning för att tvinga invånarna att inte lägga sitt bajs utanför grannens port. Skötte du dig inte blev det åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Stockholm var långt in på 1800-talet känt som en av Europas skitigaste städer. Vi tvättade och tog dricksvatten i samma fjärdar som vi tömde våra latriner och annat avfall i. 1850 dog vart tredje barn i Stockholm innan det hade hunnit fylla ett år. Medellivslängden var 20 år för män och 26 år för kvinnor. 1851 slog Stockholms läkarsällskap larm. De ansåg att Stockholm borde ta efter andra stora europeiska städer och börja erbjuda rent vatten och bättre renhållning som ett sätt att stoppa alla de epidemier som härjade i staden. Efter några år av politiskt käbbel beslutade sig Stockholm för att bygga ett vattenverk vid Årstaviken. Där renades vattnet innan det skickades iväg till stockholmarna i nedgrävda ledningar.
När industrialiseringen av riket tog fart under 1800-talet inleddes också en gigantisk folkomflyttning från landsbygd till stad. Mellan 1850 och 1900 mer än tredubblades Stockholms befolkning. Bristen på bostäder var stor och provisoriska kåkstäder byggdes. Något måste göras. Ett intensivt bostadsbyggande började runt om i Stockholm. Träkåkar och åkrar förvandlades mellan 1880 och 1930 till stora delar av den innerstad vi har idag. Södermalm, Östermalm, Kungsholmen, Norrmalm och Vasastan.
Bränder, sjukdomar och en växande befolkning tvingade Stockholm att förändras. Staden blev större, säkrare, renare och friskare. Men i början av 1900-talet slutade innerstaden att växa utåt. Istället valde staden att lösa problemet med en växande befolkning på ett annat sätt. Förorternas tid inleddes. Industrierna flyttades ut från staden och små billiga bostäder åt arbetarfamiljerna började byggas i bland annat Midsommarkransen och Aspudden. Med åren har förorterna blivit fler och hamnat allt längre bort från Stockholms innerstad.
Idag har förorterna blivit till isolerade öar kring Stockholm. Deras invånare bor ofta långt ifrån både arbetsmarknad och Stockholms övriga befolkning. Samtidigt håller innerstaden snabbt på att förvandlas till ett ”gated community” för välbärgade svenskar. Faktum är att av Stockholms 1.5 miljoner invånare så får endast 320 000 plats innanför tullarna. Det är den del av Stockholm som har en riktig stadsmiljö med caféer, restauranger, gallerier, butiker och museer. Resten bor i olika typer av sovstäder placerade utanför staden. Både i slitna miljonprogramsområden och i välmående villaområden. Vissa bor där av eget val och andra för att det inte finns något alternativ. Det är dock uppenbart att stadsmiljön innanför tullarna lockar betydligt många fler än de som idag har möjlighet att bo där.
Befolkningen i innerstaden förändras betydligt mycket snabbare än byggnaderna. De senaste åren har den förändringen gjort att innerstadens befolkning troligen är mer homogen än den någonsin varit tidigare. Ständigt stigande priser på bostadsrätter och allt färre hyresrätter sorterar effektivt bort låginkomsttagare och människor utan fast arbete från innerstaden. Där härskar idag en välmående medelklass. Detta fenomen brukar kallas för gentrifiering.
När människorna i staden blir allt mer lika och allt förmögnare så präglar det givetvis även stadens miljöer. Den mångfald av människor och olika butiker, antikvariat, restauranger och gallerier som först lockar folk till ett område trängs succesivt undan när kostnaderna för bostäder och lokalerna stiger. De verksamheter som blir kvar tvingas bli mer lika varandra i hopp om att attrahera samma välmående kunder. När staden eller stadsdelen till sist är helt likriktad minskar dess attraktionskraft. Arkitektur- och stadsplaneringskritikern Jane Jacobs kallade detta för ”mångfaldens självdestruktivitet”. Kreativitet och mångfald riskerar att ersättas av stagnation.
Hur gör vi för att undvika ”mångfaldens självdestruktivitet”? Jane Jacobs svar är att städer behöver mångfald och variation. För att uppnå det behövs det flera attraktiva gator och stadsdelar som kan konkurrera med varandra. Idag saknas detta i Stockholm. Det finns inte någon större utseendemässig eller innehållsmässig skillnad mellan stadsdelarna i Stockholms innerstad längre. De har samma typ av hus, mestadels från den byggboom som startade på 1880-talet. I husen bor människor som liknar varandra och har liknande värderingar. De besöker samma typ av caféer och butiker oavsett vilken stadsdel de bor i. Gentrifieringen har redan lyckats likrikta större delen av innerstaden.
Vare sig vi river eller inte, förändras Stockholm. Det är upp till oss att besluta vilka förändringar vi vill ha. Segregation ökar risken för att Stockholm på sikt blir en mindre kreativ och attraktiv stad att leva i. Lösningen är att låta stadsmiljön få växa uppåt och utåt. Att skapa nya attraktiva områden med olika karaktär. Låt sedan alla de som nu ofrivilligt bor utanför tullarna flytta till dessa områden och sätta sin prägel på dem. I dessa nya områden kan vi ge utrymme åt rena nöjesdistrikt, promenadstråk och områden med mindre och billigare bostäder och lokaler. Områden där det finns plats för små butiker, antikvariat, studenter, nystartade företag och drömmare. Frågan är bara om det finns ett intresse att göra detta. Risken är stor att priserna på bostadsrätter och lokaler i dagens innerstad, åtminstone tillfälligt, skulle komma att sjunka. Alla skulle inte uppskatta det. I gengäld skulle det bli enklare för företag och de boende i Stockholm att söka sig till miljöer som passar deras egna behov och önskemål. Vare sig det handlar om kultur, nöjen eller lugn och ro.
Stockholms framtid har länge diskuterats flitigt i dagstidningarna. Debatten har, som så många andra debatter, två tillsynes motsatta poler – den ena vill bevara staden och den andra vill förnya staden. Men dessa är inte nödvändigtvis motsatser, även fast de ofta framställs som det. Det går givetvis att bevara stora delar av innerstaden, ifall vi så önskar, samtidigt som vi förnyar staden. Men då måste vi låta dagens innerstad växa utanför sina nuvarande gränser. Annars blir alternativet att förtäta innerstaden. Vi Stockholmare måste bestämma oss för vilken väg vi ska ta.
Låter vi innerstaden växa utanför sina nuvarande gränser kan både förtätning och utglesning vara sätt att ge nya områden sin egen profil. En förtätad stadsmiljö ger plats åt fler människor på en begränsad yta. Avstånden minskar liksom behovet av att ha bil. Det ger också en riktig storstadskänsla åt ett område. Många städer har även stadsdelar som består av urbana villa- och radhusområden. Till exempel Kitsilano i Vancouver. Det är en stadsdel som består av villor med olika form och färg. Ofta ombyggda för att rymma två familjer. Variationen på husen och alla små trädgårdarna gör det trevligt både att bo där och att promenera genom området. Stadsdelen genomkorsas av ett par avenyer som kantas av butiker, caféer, barer och restauranger. Det gör att stadsdelen, på ett naturligt sätt, växt samman med övriga delar av staden. Det har också gett utrymme för en väl fungerande kollektivtrafik.
Både vi som lever i Stockholm och våra politiker vet att det finns mängder av olika lösningar och alternativ för att skapa en attraktiv och levande stad. Det som saknas så här långt är viljan att skapa något annat än nya sovstäder. Ifall vi låser oss fast vid att allt måste bevaras så riskerar vi att kväva det kreativa Stockholm. Det Stockholm som ger oss arbete och mat på bordet. En stad är inte bara byggnader. Staden är också människorna som bor i den. En stad behöver nya människor, och olika människor, för att utvecklas och för att överleva.
Kommentarer
Skicka en kommentar